Nästa år firar jag tio år som Surte-bo. Det ska firas med buller och bång, men innan det vill jag kort berätta hur jag hamnade här – och varför påsken har blivit så signifikativ med just Surte.
”Varför flyttade du till Surte av alla ställen?”. Den frågan har jag fått mer än en gång, snarare ett femtiotal gånger. Och ja, det kanske inte är den första orten man tänker på att man ska bli invånare i när man ska flytta hemifrån från Sollebrunn och stå på egna ben på allvar. Men så blev det, och det är jag oerhört tacksam över.
2015 fick jag förfrågan om att hyra en lägenhet i andra hand; en etta på 39 kvm ovanför lokala matbutiken i Surte. Den hade ett rosa badrum med egen tvättmaskin och ett badkar jag aldrig badade i (varför gjorde jag aldrig det? Ångrar det bittert idag, nåja…). Jag var 22 år och frilansade som DJ och fotograf där min lön ibland blev mat för dagen men också några pengalappar som kunde användas till att betala hyran. Jag levde ganska spartanskt, men klarade mig bra och trivdes med det.
En gång fick jag en förfrågan av ett band att plåta deras nya pressbilder. I brist på cool fotostudio så tog jag hem dem till Surte och fotograferade dem mot min vita vägg med trettontusen spikhål i och lysrörsbelysning i taket. Jag fick dem även att krypa in genom ett hål in till Surte Åkeris industriområde (tack och förlåt familjen Sporre, men det där är preskriberat nu, hoppas jag…) för att plåta dem i en ”ruffig och cool” miljö framför silorna. Herregud, varför gjorde jag så, kan jag tänka i efterhand – men det löste sig ju och bilderna använder bandet än idag. Kanske satte man Surte lite på kartan där.
Men, nog om mitt jobb. Jag vill prata om invånarna i Surte…
En vecka innan min flytt till Surte gick jag med i deras Facebook-grupp ”Det händer i Surte”. Jag kände för att skriva något.
”Nu är det en vecka kvar tills jag kommer till er! Vad kul vi ska ha tillsammans!” skrev jag och klickade iväg. Många utropstecken från min sida, men desto mer frågetecken från de andra gruppmedlemmarna. Vem var hon? Vad kommer att hända? Öh, hallå?
Det gav resultat. Jag fick jättemånga fina meddelanden från personer som blev mina nya vänner. Det var också de som bjöd in mig till Påskbollen.
Påskbollen innebar att vi spelade brännboll på Påskafton. Folk i alla åldrar samlades på idrottsplan för att skjuta långa bollar, grilla korv och välkomna våren. Det lyssnades på musik, spurtades över grusplan med en folköl i näven och hånades till höger och vänster huruvida man använde ”kärringracket” eller inte.
Senare på kvällen samlades vi på den lokala kvarterskrogen nere i centrum för quiz och livemusik. Påskafton hade blivit lite av en folkfest i orten där alla fick vara med; ung som gammal, inbiten Surte-bo eller som jag själv var då – ny i gänget. Jag kommer aldrig glömma de där påskaftnarna. De var otroliga!
Idag bor jag inte kvar i den där lägenheten med rosa badrum och badkar, hålet i det trasiga staketet in till Surte Åkeri är reparerat och Påskbollen har haft uppehåll något år eller två nu. Kanske kommer det tillbaka, eller så får vi skapa nya traditioner tillsammans.
Men, likt Arja Saijonmaa så vill jag tacka liiivet som gett mig så mycket, där inräknat att flytten gick till just Surte ”av alla ställen”. Tack för att ni tog hand om mig och välkomnade mig in i gänget, Surte.
Glad påsk och hurra för kärringracket – sanna mina ord!
