Anna Ahlman (tidigare Ottosson) började att spela innebandy i Ale IBF i slutet av 80-talet och hon var kvar i klubben i över tio år.
– Vi låg i division 2 och kom tvåa i många år. Många spelare tröttnade på det, såväl jag och jag bestämde mig då för att flytta till Marstrand och spela i ettan, berättar hon.
2003 valde Anna att lägga innebandyklubban på hyllan och där fick den ligga kvar i 18 år.
– Jag spelade ingenting under de åren, men mina barn började och då fick jag sitta på läktaren och se deras matcher. Jag blev sugen igen, säger hon.
Nu har 47-åringen tagit på sig Ales matchställ på nytt och hon trivs med att vara tillbaka på planen.
– Tanken var först att jag enbart skulle träna, men det gick inte. Jag är en tävlingsmänniska och att spela matcher är roligast. Jag ville vara med och det fanns en plats i laget för mig, berättar Anna.
Hon har nu hunnit spela tre matcher för Ale IBF i division 3 och det blev ett mål i den första.
– Jag har tidigare inte begripit hur gammal jag är, men herregud – jag är ju 30 år äldre än några i laget. Vissa är barn till några som jag spelade tillsammans med för 20 år sedan. Det är klart att det känns lite skumt. Min man satt på läktaren under en match och han berättade att de flesta andra i publiken kollade på sina barn, medan han var där för sin fru, haha.
Men du trivs i laget?
– Absolut. Det är jättegoa tjejer och jag hoppas att de uppskattar att ha en äldre spelare i laget.
Var du nervös inför din första match?
– Ja, lite pirrigt var det. Jag ville att kroppen skulle hålla och att jag inte skulle göra bort mig. Det gick ju bra.
Är det lika roligt med innebandy nu som för 18 år sedan?
– Ja, men förr var snabbheten min styrka och den är inte densamma i dag. Spelet skiljer sig inte så mycket från när jag var aktiv tidigare – men jag vet inte, det här kanske är någon form av 50-årskris.
Ale IBF har hittills spelat sex matcher i årets division 3 och laget toppar tabellen efter idel segrar.
– Det finns många vinnarskallar i laget och vi har en hög lägstanivå. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra.
Du hittade nätet direkt i din återkomst, har du alltid haft en näsa för mål?
– Ja, men det vill jag nog säga. Jag kallades för ”Mål-Otto” förr.
Anna avslutar:
– För mig är det jättestort att spela innebandy igen. Jag trodde aldrig att mina barn skulle få uppleva det, men nu får de se mig ute på planen. Det gör mig stolt.
