Under uppväxten var det lagidrott som gällde för Joey Schultz, men för tio år sedan fick han upp ögonen för triathlon.
– Jag hade hållit på med löpträning under några år och när familjen var i Kalmar sommaren 2012 såg jag att det skulle genomföras en stor Ironman-tävling där. Jag bokade en plats och började träna, berättar älvängenbon.
Året efter var det dags. Joey hade då precis fyllt 30 år och han minns tillbaka på en tävling som blev ett kraftprov utöver det vanliga.
– Det var långt och smärtan i kroppen var påtaglig. Det var det värsta och samtidigt det bästa jag hade gjort i hela mitt liv. Jag lyckades ta mig i mål efter tolv timmar och 35 minuter. Efter målgången bestämde jag mig för att jag ska kvala in till världsmästerskapet på Hawaii innan jag fyller 40.
Så blev det också. Den 13 augusti i år, drygt en månad innan Joeys 40-årsdag, deltog han i en tävling i Finland.
– Det är extremt svårt att få möjligheten att tävla på Hawaii, men jag lyckades knipa den sista kvalplatsen i min åldersklass. Jag har mina släktrötter i Finland och det var därför nästan för bra för att vara sant att min dröm gick i uppfyllelse där. En obeskrivlig känsla, förklarar Joey.
Därefter var det fullt fokus på Hawaii. Joey åkte dit tillsammans med sin familj en vecka före tävlingen för att acklimatisera sig.
– Det var mellan 28 till 35 grader varmt och luftfuktigheten var hög. När jag åkte till tävlingsområdet klockan fyra på morgonen rann svetten på mig. Det är svårt att beskriva hur det är att tävla i sådana förhållanden, berättar han.
Den 8 oktober stod Joey på startlinjen i ett lopp som han hade drömt om att få genomföra i tio år.
– Jag hade studerat banan många gånger via internet och nu stod jag där inför mycket publik. Det var svårt att ta in, säger Joey och beskriver loppet som det mest brutala han någonsin har gjort.
– Jag har alltid respekt för en Ironman, men den här gången hade jag mer än någonsin tidigare. Det handlade bara om att jag skulle ta mig över mållinjen.
Efter nästan fyra kilometers simning hoppade Joey upp på cykeln.
– Vi cyklade ut på en motorväg och möttes då av en värmevägg. Det var som att jag befann mig i en bastu. Under de första 30 minuterna hade jag en brutal dipp, men jag härdade ut och därefter var det en underbar resa, berättar han.
Tävlingen avslutades med ett maraton, 42 kilometer löpning.
– Det var oerhört varmt och solen stod i zenit. Vid varje vätskestation fanns stora ishinkar som räddade mig. Jag fyllde tävlingsdräkten med is och det var som balsam för huden.
Efter drygt elva timmar sprang Joey över mållinjen och euforin var då total.
– Under upploppet såg jag min familj i publiken och det var exakt samma känsla som när man får barn. Man måste vara med om det själv för att kunna förstå. Efter två månaders stålsättning kunde jag äntligen koppla av. Jag kände mig lycklig, säger han.
Intervjun sker tre veckor efter loppet och på bordet framför Joey ligger medaljen. Han kollar länge på den och säger:
– Jag har fortfarande svårt att förstå att jag har varit med om det här. För snart tio år sedan bestämde jag mig att jag en dag skulle tävla på Hawaii och nu har drömmen besannats.
Vill du tillbaka dit?
– Absolut, jag kan åka redan i morgon.
