Solen skiner över Nolängen och utanför klubbhuset står Peter Karlsson lutandes mot ett räcke. Efter en stund låser han upp dörren, slår av larmet och konstaterar:
– Här tillbringar jag mycket tid, ojoj.
Vet du på ett ungefär hur många timmar i snitt du lägger här under en säsong?
– Herregud, det kan jag inte räkna ut. Det får du fråga min fru om, svarar han med ett brett leende.
Det är få personer som förknippas lika starkt med Nol IK som Peter Karlsson. Han har många matcher i den blåvita tröja och en fin karriär som spelare – som bland annat tog honom till Gais, Häcken och Qviding – avslutades 2005 i Älvängens IK.
– Fotbollen har alltid varit en viktig del i mitt liv. Jag spelade länge och efter en kort sejour i Älvängen kände jag mig färdig. Vi fick barn och ett nytt kapitel i livet startade, berättar Peter.
Det dröjde dock inte länge förrän han återvände till fotbollen i en annan roll. 2007 tog Peter över Nol IK:s A-lag och det var mycket som såg annorlunda ut då jämfört med i dag.
– Det var en nystart för Nol och jag tog över dem när de låg i division 6. Vi hade en högre medelålder i laget än vad vi har i dag. Det var en väldigt rolig tid och jag har många fina minnen, konstaterar Peter.
Sedan dess har han stått kvar vid sidlinjen och nu laddar Peter för sin 15:e (!) säsong som tränare.
– Jag brinner för den här föreningen och sättet vi arbetar på motiverar mig att fortsätta. Vi tar steg framåt hela tiden och det är fortfarande väldigt roligt att arbeta med unga talanger. Målet är nu att vi ska bli ett stabilt division 4-lag och i dagsläget har vi kommit dit vi vill, säger han.
Tröttnar du aldrig?
–Vissa stunder kan vara jobbigare än andra, såklart – men jag tycker fortfarande att det är väldigt kul att komma hit och se killarna utvecklas.
Hur skulle du beskriva dig själv som tränare?
– Jag ställer höga krav på mina spelare och vill att de ska gå framåt. Jag kan bli riktigt förbannad när vi förlorar en match och vi inte har gett allt ute på planen.
Peters pappa, Reine Karlsson, var också en mångårig tränare i Nol IK – men det finns en del skillnader dem emellan, menar Peter.
– Jag fokuserar mer på spelarna medan farsan kunde lägga lite mer energi på domarna, haha. Jag tror inte att jag har fått en enda reprimand från domarna under mina år som tränare, säger han.
När du startade 2007, trodde du då att du skulle vara kvar så länge som 15 säsonger?
– Absolut inte. Jag har alltid tagit ett år i taget och det har fungerat bra. Jag är tacksam över att jag har fått vara här så länge och att jag fortfarande tycker att det är kul.
Peter har upplevt mycket under sina år i Nol. Det som han rankar högst är när laget säkrade avancemanget till division 4 år 2016 efter en kvalrysare mot Näset.
– Jag minns att jag var väldigt nervös inför den avgörande matchen och den blev väldigt spännande. Allt avgjordes i förlängning och det var en helt otrolig känsla när vi vann, säger han.
Brukar du bli nervös?
– Alltid före matcherna, men när domaren blåser igång släpper det. Så var det även när jag spelade själv. Jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet under en matchdag.
Att vara tränare för samma lag i 15 år är ett tydligt bevis på kontinuitet, vilket Peter förespråkar och han tycker att det är alldeles för sällsynt inom fotbollen.
– Det är alldeles för dåligt tålamod hos lagen överlag. Tränare sparkas hit och dit. Jag tycker att det bättre att försöka jobba mer långsiktigt, säger han.
Kan det även vara negativt med för mycket kontinuitet?
– Ja, om man är på fel kurs och allt går åt skogen. Då är det inte bra att fortsätta köra på samma spår.
Peters engagemang för Nol IK går inte att ta miste på och han har målbilden klar för sig.
– Min dröm är att jag om 15 år ska kunna sitta vid planen som en vanlig åskådare i en Baden-Baden-stol och se många talangfulla spelare i Nol IK:s matchställ.
Menar du att du inte är kvar som tränare om 15 år?
– Haha nej. Det har jag svårt att tro. Då har någon annan förhoppningsvis tagit över.
