Varje idrottsperson har sin egen historia och Peter Martinssons är av det unika slaget. Han har onekligen gått sin egen väg.
– Jag spelade många olika sporter under min uppväxt, bland annat handboll och pingis. Sedan testade jag även innebandy som utespelare, berättar han.
Det dröjde innan Peter skulle dra på sig målvaktsstället för första gången.
– Jag tränade Ale IBF:s pojkar födda 93 och 2003 testade jag att stå i mål. Vi hade inte alltid två målvakter på träningarna och lotten föll därför på mig. I Ale IBF fanns det också ett veteranlag och redan på den tiden var jag kvalificerad att vara med där, säger Peter och skrattar.
2008 fick han chansen i A-laget och gjorde sin debut som 42-åring.
– Martin Eriksson hade tagit över A-laget och frågade om jag var sugen att stå. Jag minns att vi mötte Walkesborg i min debut och att jag släppte in det första skottet. Det var mycket publik på läktarna och jag tänkte: ”vad har jag gett mig in i?”, berättar Peter.
Debuten blev dock till slut lyckosam och Ale vände till seger. Peter fick blodad tand och fortsatte att träna intensivt.
– Jag är en vinnarskalle och har alltid tyckt om att träna. Det är inte många som börjar spela innebandy när de är 42 år och det var flera som var tveksamma till att jag gjorde det, men det taggade mig ännu mer till att fortsätta, säger Peter.
För fem år sedan lämnade han Ale IBF för Hovås IBK.
– Ale valde att satsa på två yngre målvakter, vilket inte var konstigt – men jag ville inte lägga av. Min son skulle börja spela i Hovås i division 4 och därför var det ett bra alternativ för mig också. Jag ringde till dem och frågade om det fanns en möjlighet att provträna, men jag berättade aldrig hur gammal jag var. De blev nog förvånade när jag kom till den första träningen, men det gick bra och jag fick en plats, berättar Peter.
Han var med under resan då Hovås tog sig från division 4 till tvåan, men inför förra säsongen valde Peter att återvända till Ale IBF, som lyckades säkra ett avancemang till division 3.
– Efter förra säsongen skrev jag på ett avtal som sträcker sig över ytterligare två år. Jag vill vara med på den här resan och kroppen håller fortfarande. Dock är det tråkigt att vi inte får spela just nu på grund av pandemin. Jag har inte tio år kvar och varje match blir viktig för mig.
Är det fortfarande lika kul att spela?
–Ja, absolut. Det blir bara roligare och roligare. Känslan när man kommer in i omklädningsrummet efter en seger är obeskrivlig och jag är rädd för att inte få känna det längre.
Reaktionsförmågan försämras ju med åldern. Kompenserar du det på något sätt?
–Det är väl olika från person till person. Det finns dem som har kommit upp i åldern som fortfarande är ganska snabba. Jag tänker ganska fort och är snabb på att förflytta mig. Sedan tränar jag en del reaktion både hemma och under träningarna.
Får du kommentarer om din ålder från motståndarna?
–Många tycker att det är kul. Jag brukar vara äldst av alla på planen och jag spelar även med några av mina kompisars barn. Det är speciellt, men roligt.
Du skulle kunnat ha varit far till några i laget. Har du intagit en papparoll?
–Jag har inte försökt att vara en pappa till någon. För mig är det viktigt att vara en i gänget och en kompis i omklädningsrummet. Jag vill inte vara en ”go gammal gubbe”, utan jag är som vilken spelare som helst.
Hur länge kommer du att hålla på?
–Så länge jag är bra och kan tillföra något till laget.
