Den politiska temperaturen steg några grader i veckan som gick. Först fick Utbildningsnämndens ledamöter bemöta de fackliga organisationernas kritik mot kommande besparingar inom förskolan och grundskolan 2017, sen gick Samhällsbyggnadsnämnden helt emot sektorns bedömning när bygglovet för Handelsplats Älvhem skulle beslutas. Handelsetableringen i sig går fri från kritik, men turerna kring bygglovet som strider mot gällande detaljplan väcker frågor och i händelsernas centrum står som vanligt Jan A Pressfeldt (AD) numera med stöd av de tidigare rödgröna motståndarna. Inte helt ovanligt var det också hans linje som gick före tjänstemännens professionella bedömning. Med insikt om ärendet är det lätt att förstå varför det råder stor personalomsättning inom sektor samhällsbyggnad. De verkar inte spela på samma spelplan som den politiska majoriteten och i längden blir det ohållbart. Vems agenda ska de följa? Lagens eller någon annans?
Utbildningsnämndens ordförande, Dennis Ljunggren (S), bemötte de fackliga protesterna utanför möteslokalen på onsdagen med förståelse. Han tyckte att det var sunt att de reagerade och underströk att 2017 blir ett sorgens år. När nämnden får samma budgetram som under 2016, men med högre kostnader, kommer det att ställas krav på anpassningar. En del beslut kommer att göra personal ledsen och Ljunggren medgav att även han kommer att känna sig ledsen. Däremot gjorde han ingen hemlighet av att besluten kommer att vara nödvändiga. Det finns ingen annan utväg för att garantera en bra verksamhet på sikt.
Det är däremot inte sant. Det finns alltid en utväg, men det är ett vägval som definitivt är mer politiskt laddat att ta. Höj skatten! Om varje skattebetalare i Ale betalar 100 kronor mer i månaden under nästa år kommer Utbildningsnämnden inte att behöva fatta några ledsamma beslut. Personalen blir glad och även Dennis Ljunggren slipper känna sorg. Men framför allt – och det är det viktigaste – vi slipper spara på barnen. Har jag räknat rätt så blir det dessutom 5 miljoner kronor över till den hårt ansatta omsorgsnämnden och vården om våra äldre. Magi, men det politiska modet saknas för ett sådant beslut.
Varför vågar inget parti längre ens ställa frågan om våra barn och äldre är värda en hundralapp extra i månaden? Vi matas med information om en tröttkörd vårdpersonal både på våra äldreboenden och inom hemtjänsten. Skolan varnar för ökade barngrupper och minskad lärartäthet. Om vi kan lösa detta med en hundralapp i skattehöjning tror jag majoriteten alebor nickar instämmande – och pengarna ska självfallet vara öronmärkta.
