Jan Skog beskriver sig själv som en rastlös person som inte tycker om att vara sysslolös.
– Jag är fruktansvärt otålig. Det är skönt att vara hemma ett tag, men inte för länge. Då börjar jag bokstavligen att klättra på väggarna. Jag måste ha något att göra, säger han.
I 25 år var Jan Skog verksam i försvarsmakten och han ser tillbaka på en tid då mycket kretsade kring ubåtsjakt.
– Jag trivdes väldigt bra i försvaret och det var mycket ubåtsjakt mellan åren 78 till 91. Folk såg saker överallt och den största informatören var allmänheten. Oftast var det naturligtvis inte ubåtar, men att de var där rådde det inga tvivel om. Alla länder planerar för det värsta och Sveriges båda skärgårdar är suveräna gömställen för atomubåtar som kan skjuta missiler. Det är inget konstigt med det, säger Jan.
Han kommer från ett socialdemokratiskt hem, men när Jan klev in i politiken för 36 år sedan valde han en annan väg.
– Det var på grund av försvaret som jag blev moderat och jag var dessutom anti mot vänsterrörelsen som var utbredd när jag var yngre. Alla mina kompisar var hippies och vänster, och då tog jag den andra rollen, säger Jan.
Han minns tillbaka till första gången som han var med på ett politiskt möte och det var en stor skillnad mot vad Jan var van vid.
– Det var en väldigt konstig värld att komma in i. När jag var officer var jag van att det hände saker när jag bad om det. I politiken skulle det vara utredningar och skrivas rapporter. Jag hade väldigt dåligt tålamod i början och det var frustrerande, säger han.
Kan det fortfarande vara frustrerande?
– Jag är fortfarande otålig, det måste jag erkänna. Jag tycker att det är onödigt mycket administration ibland, men samtidigt är det många som påverkas av ett beslut.
Men han fastnade i politiken och Jan har många uppdrag på sin meritlista. Efter att ha varit vice ordförande till Inga-Lill Andersson (S) i kommunfullmäktige har Jan Skog nu övertagit klubban.
– Det är ett väldigt ärofyllt och spännande uppdrag. Jag har gjort det mesta i politiken sedan jag började 1982, bland annat kommunstyrelsens ordförande på 90-talet och jag var även en period i Aledemokraterna. Nu väntar en annan utmaning och det ska bli jättekul. Jag står inför mitt andra möte som ordförande och det är 226 klubbslag på måndag om inget oförutsägbart händer, vilket det alltid gör, säger han med ett stort leende.
Vilka blir dina största utmaningar?
– Det är alltid en utmaning när man gör något nytt, men främst handlar det om att försöka hålla en god stämning och att folk känner sig rättvist behandlade. Själva positionen som ordförande i kommunfullmäktige är politiskt neutral och jag har varit med så pass länge och känner mig trygg med omgivningen.
Vilken är den största mardrömmen som kan hända?
– Jag vet faktiskt inte vad det skulle kunna vara. Att det blir anarki i salen, men det bör man kunna undvika. Det kan alltid dyka upp något eftersom kommunfullmäktige är det största beslutande organet, men det är inget som jag har reflekterat över.
Hur tycker du att det politiska klimatet är i Ale?
– Det är jättebra. Vi tycker inte alltid lika, men efteråt är vi goda vänner. Alla har samma mål, men vi har olika vägar dit – så är det ju, annars hade vi inte behövt någon politik.
Händer det att du tröttnar på politiken?
– Ja, herregud. Jag tröttnar inte på politiken, men på politiker. Kolla vad som händer nu på riksnivå där jag inkluderar delvis mitt eget parti som jag tycker gör ett förbannat dåligt jobb. Att låsa allting, hur tänker man som människa då?
Hur är du som ledare?
– Jag brukar aldrig ha personalproblem och har lätt att umgås med folk. Däremot vet jag vad jag vill och jag tycker om att fatta beslut. Det har jag inte svårt för.
Är det något beslut som du är extra stolt över?
– Att bygga Ale gymnasium och hela ombyggnaden av Nödinge centrum.
Något som du ångrar?
– Ja, jag försökte stoppa bygget av järnvägen och nu tycker jag att det var 100 procent rätt att bygga den. Jag fördröjde ett beslut till något som vi kanske egentligen borde ha haft ännu tidigare. Man kan bara konstatera att det är mänskligt att göra fel.
Är du känslig för kritik?
– Nej, men jag var det när jag var ung. I början av min militära karriär hade jag svårt att ta kritik, men jag fick lära mig från den hårda skolan och det är jag väldigt glad för. Sedan tar jag inte osaklig kritik, då kan jag fortfarande bli jättearg.
Var det bättre förr?
– Det var roligare förr. Det är mycket mer professionellt i dag och det krävs mer att vara kommunstyrelsens ordförande nu än för 25 år sedan. Förr var det jättelätt, man gick ut i korridoren och sa vad man ville ha och då blev det så. Nu är det betydligt krångligare.
Om vi sitter här om fyra år igen, vad hoppas du har hänt då?
– Då hoppas jag att vi har fått en ändring inom skolan och vi har kommit i takt med vår utveckling. Jag sa tidigare att det här är min sista mandatperiod, men redan efter ett möte känner jag att det här jobbet kan jag tänka mig en period till. Jag är 64 år nu och för mig går det en gräns vid 70-årsåldern då man inte ska hålla på med politik längre, men samtidigt behövs representationen av rutinerade politiker. Det värsta som skulle kunna hända är att jag märker att jag har svårt att få ihop det.
Är du rädd för något?
– Nej. Det är klart att jag kan hamna i situationer där jag blir rädd, men det är inget specifikt. Det finns så mycket som du inte kan påverka, som exempelvis döden som ligger nära till hands nu då jag har varit sjuk en period och min familj blev inkallad till sjukhuset två gånger eftersom de trodde att jag inte skulle klara mig. Jag är inte rädd för döden, men jag vill inte dö. Jag har haft ett fantastiskt liv och jag kan inte tillbringa ålderdomen genom att vara rädd för att dö. Då förstör jag mycket för mig själv och min omgivning.
