Nedräkningen har börjat. Det är bara veckor kvar till avspark i nationalsporten som bara i Ale kommun engagerar tusentals människor, äldre som yngre. Fotbollen berör många på ett eller annat sätt. Därför är det tråkigt att återigen behöva konstatera att Ales fotbollsklubbar inte lyckats med konststycket att genom dialog skapa ett matchschema som gagnar både de aktiva och den intresserade fotbollspubliken. Kollisionerna är många. Det spelas inte bara hemmamatcher samma dagar, utan också under samma klockslag. Synd att klubbarna måste konkurrera inom den lilla kommunen om den begränsade publiken. I slutändan är alla förlorare.
Den intresserade publiken har bara möjlighet att följa ett lag, spelarna ges inte chans att se kompisarna i grannklubben och intäkterna från entrén och korvförsäljningen blir sämsta tänkbara. Vid några tillfällen kommer fem alelag att spela hemmamatcher samtidigt. Det hade gått att undvika genom ett enkelt samtal, men icke. Jag tycker det är olyckligt och förstår inte vem som vinner på denna oförmåga att samverka till något så barnsligt enkelt.
Tjafs om matchtider känns hur som helst ganska trivialt i jämförelser med de utmaningar som Europa står inför med ett aktualiserat terrorhot. Vi pratar ofta om trygghetsfrågor i lilla Ale och synpunkterna är många. Trygghetsindexet har emellertid ökat i vår om vi ska tro Ale kommuns medborgarpanel. Nu är det en begränsad skara människor som tillfrågas, men ändå.
En trygghetsvandring med ungdomar ägde rum i Nödinge i veckan. Ett gott initiativ. Om inte våra barn och ungdomar känner sig trygga, hur ska då vi andra någonsin stilla vår oro? Förbättrad belysning är en ständigt återkommande begäran för att öka tryggheten. Jag vet inte när gatulampan uppfanns, men det är väldigt länge sedan och borde vara lika självklar som tomten på jul. Vi lever väl i ett tämligen upplyst samhälle och torde då begripa att belysning är mörkrets riddares värsta fiende?
Terrordåden i Bryssel skickar trygghetsfrågan till en helt annan nivå. Hur kan en människa som du och jag ta sig friheten att plötsligt begå en handling som medvetet kommer att kosta oskyldiga livet. Vilka spärrar saknas hos dessa individer och hur kan det ha gått så snett? Det handlar om brist på insikt, moral och empati. Framför allt så beror det på okunskap.
Att fylla ett par resväskor med bomber, spik och glassplitter är en galen handling i sig. Om man dessutom är övertygad om att placeras i paradiset genom att detonera dessa bland oskyldiga människor så måste något ha gått riktigt fel på hjärnkontoret. Kanske var taktiken med USA:s krigsförklaring mot terrorn 2001 inte helt genomtänkt. Det hade möjligen varit bättre att ha satsat några av biljarderna på utbildning istället för bomber. Det finns helt uppenbart många med stora kunskapsluckor, annars hade dåden i Bryssel aldrig inträffat.
