Personlig assistans läggs ut på entreprenad i Ale. Det är inget nytt fenomen, inte unikt på något sätt. Många kommuner har varit före, en del har fått kritik, andra säger sig både ha sänkt sina kostnader och höjt kvalitén. Det är ändå ett beslut som Omsorgs- och arbetsmarknadsnämnden får leva med att bli ifrågasatt för. Det finns en kluvenhet kring frågan och uppfattningarna har inte gått mindre isär efter den senaste tidens avslöjanden kring hur privata vinstintressen har smugit sig in i den svenska vården. Enligt Allianspartierna och Aledemokraternas beräkningar innebär beslutet att budgeten för 2014 nu går ihop. Med personlig assistans i privat regi sänks kommunens kostnader med motsvarande 3,6 miljoner kronor – och ingen ska bli drabbad – negativt.
Hur är det möjligt? Är det möjligt?
Jag vet inte, men jag tillhör den kluvna gruppen. Hur kan en verksamhet bara genom att ändra driftsansvarig, det vill säga att gå från offentlig till privat regi, göras flera miljoner billigare utan att någon ska märka något… ”Vi jobbar effektivare”. Jo, men det är ju fortfarande ett humanitärt uppdrag som ska utföras. Någon ska ge någon annan assistans. Denna hjälp kan väl bara utföras på ett sätt? Hur kan någon göra det billigare? Facket sätter väl lönerna och villkoren? Hemligheten ska då sitta i själva organisationen, ledningsfunktionen ska vara billigare eller effektivare. Det är där vinsten eller besparingen gentemot offentlig drift ska göras. Det är möjligt att det är sant, men då blir min följdfråga varför inte den offentliga sektorn försöker ta efter? Om det är så mycket dyrare att driva en verksamhet i offentlig regi måste något vara otroligt fel.
Eftersom behoven är så stora inom de verksamheter som Omsorgsnämnden ansvarar förstår jag att man lockas att köpa förslaget med privat personlig assistans om det samtidigt medför att man får miljoner över till att släcka andra bränder. Särskilt om ingen drabbas negativt…
Vi har skrivit en del om Anders Lundins dokumentärfilm om livet på Surte. Ja, just så, på Surte. För samhället var glasbruket, så livet i Surte blev livet på bruket. I torsdags kväll fick jag själv chansen att för första gången se hela filmen. Det var en enorm upplevelse. Välgjord och innehållsrik. För oss som känner igen personerna var det extra roligt. Nisse Svensson, Bertil Lundgren och Ulla Henriksson återger tillsammans med filmmakaren Anders Lundin en mycket detaljerad bild av Surtes historia med utgångspunkt från glasbruket. Med andra ord torde alebornas julklapp till sig själva vara ganska självklar. Filmen om livet på Surte är inte bara en kulturhistorisk upplevelse för surteborna, det är en dokumentation om vad som har påverkat mycket av den bruksanda som fortfarande gör sig påmind med jämna mellanrum runt om i Ale.
