Många lär höja på ögonbrynen den här veckan när de läser om det osannolika samarbetet mellan de rödgröna och Aledemokraterna. Det sistnämnda partiet har i åratal ägnat mycket kraft åt att kritisera, främst Socialdemokraterna, för både det ena och det andra. I onsdags skakade de plötsligt hand och presenterade en gemensam budget. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta, men samtidigt måste jag säga att det är skönt att allt inte är ristat i sten. Det går uppenbarligen även i politiken att riva murar och att tänka nytt. Det kändes dessutom som ett verkligen ärligt försök och det vill jag verkligen tro. Ale kommun behöver självfallet en ledning som kan driva kommunen framåt och ta ansvar för verksamheten. Jag beundrar också modet från båda sidor – för det här är en överenskommelse ingen i förväg, inte ens de själva, hade kunnat tänka sig i nyktert tillstånd.
Att det trots allt finns anledning till frågor tror jag alla inblandade förstår. Det är inga dåliga salvor den gode Jan A Pressfeldt (AD) tidigare har levererat om sina nyvunna vänner. Affischen (S)LÄPP inte in dem igen! fick stor uppmärksamhet i valrörelsen, men var inte särskilt framgångsrik. S behöll sina väljare och Aledemokraterna halverade sitt stöd. För mindre än en månad sedan föreslog samme Pressfeldt att Mikael Berglund (M) skulle behålla uppdraget som Kommunstyrelsens ordförande då han ansågs vara ett mer kompetent alternativ. Med detta färskt i minnet blir uppgörelsen mellan främst S och AD än mer fascinerande. Paula Örn å sin sida deklarerar öppet att det här inte var en lösning hon helst sett, men att den trots allt när budgeten var klar kändes bra mycket bättre än hon förväntat sig och angående kritiken från Pressfeldt sa hon ”det är lugnt, jag är inte långsint”.
Det är ganska stora ord mellan politiker, men så spelar de numera också i samma lag. Tonen blir vänligare då och det är detta som får mig att ändå tänka tanken att det här kan kanske gå. Kan båda sidor behålla inställningen att egentligen tycker vi väldigt olika, men om vi försöker och åtminstone är vänliga mot varandra kan vi kanske leda kommunen i rätt riktning. Det kommer att krävas en oerhörd respekt och en ängels tålamod – i grunden vet alla att Örn och Pressfeldt står väldigt långt ifrån varandra.
Nu är första uppdraget för Kommunstyrelsens nya ordförande avklarat. En budget och verksamhetsplan för nästa år är i hamn. Paula Örn klarade uppgiften trots ett närmast hopplöst parlamentariskt läge. Det ska hon definitivt ha beröm för. Frågan är däremot inte om det var ett kortsiktigt eller hållbart alternativ hon valde, utan faktum är att alliansens förhandlingsvägran medförde att det faktiskt bara fanns ett steg att ta – till höger om alliansen. Där väntade Aledemokraterna som genom sin valtekniska samverkan med Sverigedemokraterna egentligen inte ens var ett alternativ. Med fingertoppkänsla lyckades de rödgröna locka AD över bron och kvar på andra sidan blev ett kastat och förbrukat avtal med SD. Hos de rödgröna fick AD bland annat plats i alla arbetsutskott utom i Kultur och fritid och miljoner till Säkra ridvägar. Svagheten i uppgörelsen, sett med rödgröna ögon, är att AD har utslagsrösten i de tunga nämnderna och när väl sakpolitiken ska diskuteras är budgetuppgörelsen kanske redan glömd…
