SKÖNNINGARED. När Johan Engdahl bestämde sig så gick allt väldigt snabbt. Med stöd från företag och privatpersoner åkte han ner till Ukraina för att göra en insats. Idag ser hans vardag helt annorlunda ut.
Via en Facebookgrupp kom Johan Engdahl från Skönningared i kontakt med djurägare i Ukraina som behövde hjälp . Människor som själva flytt sina hem och vars djur höll på att dö. Johan, som själv är hästägare, blev tagen av människornas berättelser och valde att agera.
– Första tanken var bara att jag kunde fixa stallplatser och tänkte att stallplatserna står ju ändå här. Sedan får man en liten inblick över hur det verkligen är där. Jag pratade med folk på plats som berättade om hur djur och hästar dör, berättar Johan Engdahl.
Sedan gick allting väldigt snabbt. Johan kom i kontakt med en kvinna som var i stort behov av hjälp, han bestämde sig för att åka ner och började därmed söka efter någon som kunde bidra med en lastbil. Via blocket kom han i kontakt med Frank Kutscher från Åmål. När Frank fick höra om Johans idé var han beredd på att bidra med sin stora hästtransport och även själv följa med på resan. Bara några dagar senare, under förra fredagen, gav de sig av med hästtransporten – fullproppad med sågspån, höbalar och övriga grejer som privatpersoner och företag donerat.
– Det var lite speciellt att åka ner med någon man aldrig har träffat tidigare. Men vi fann varandra så himla bra, säger Johan och berättar om de skärrade tankarna som gick innan han skulle möta de människor han valt att hjälpa.
– Hur pratar man med sådana här människor? De har ju liksom lämnat allt, de har vänner och nära som dött i kriget.
Tillsammans med ytterligare en engagerad person, Lena Hertzman från Linköping, hade Johan försökt ordna med allt pappersarbete. För just att få ut djur ur landet, skulle minst sagt visa sig vara aningen komplicerat.
– Människorna var inga problem, inga konstigheter alls. Där handlar det om en humanitär katastrof. Men djuren gick knappt inte. De dör ju där borta. Folk släpper sina djur i Ukraina för de måste skydda sig själva och bara dra därifrån, så det springer massa lösa kossor, grisar, hundar och hästar, berättar Johan och förklarar beslutet med att hämta hästarna.
– Jag har pratat med svenskar som åkt i bussar ner och hämtat människor, det är ju jättebra. Människor har det lättare att ta sig över gränsen, men de här djuren kommer ju inte över. Man kan ju hjälpa till på olika sätt.
När Johan och Frank väl nådde den polska gränsen mot Ukraina möttes de av en hemsk syn. I snöfallet, med flera minusgrader, stod 70 hästar och skakade i ett tältstall.
Till gränsen hade de fraktats i en stor svart lastbil, utan riktiga fönster, ventilation eller mat – i 41 timmar.
– Hästarna var så blöta så att man tänkte att de hade varit ute i regnet. Men det var bara kondens där inne, så det var deras egna andningsluft som droppade från taket.
Vid gränsen väntade även Alla, en mamma och tävlingsryttare, som lämnat hemmet utanför Kiev efter att militären monterat upp en luftvärnskanon på hennes gård. Kvar i landet hade hon lämnat sin make, sitt hem och i princip allt hon äger. Med sig till Polen hade hon tre hästar och en 16-årig elev vars båda föräldrar blivit kvar i hemlandet.
I vetskapen om att Allas två barn hade det bra hos morföräldrarna, som också flytt kriget, i Tyskland – så hade de beslutat att Johan till en början skulle ta med sig Alla, 16-åriga Xania och deras fem hästar till Sverige.
– Jag kan väl försöka att göra någonting i alla fall. Om de kan få vara här i 6 månader, ett år eller tre år – det vet jag inte. Men det kändes rätt i alla fall att kunna göra det.
Väl hemma på gården i Skönningared har Johan en lägenhet som Ukrainarna bor i. Om dagarna är de i stallet med djuren de älskar mest och även hästarna mår redan betydligt bättre.
– Vi har käkat ihop varje dag sedan de kom hit. Hästar är deras liv så vi har tagit en sväng och kollat in Ale Ridsport och Jennylund. Vi har även kikat in affären och sett oss omkring lite.
Framtiden för Alla och Xania är oviss, men i väntan på att de en dag kan återvända hem, så gäller det att hitta en vardag även i Sverige. Alla vill arbeta och en tanke är att hon ska kunna dela med sig av sin expertis som tävlingsryttare samtidigt som Xania får möjlighet att utbilda sig. Via en kompis till Johan har de kommit i kontakt med Ridgymnasiet i Varberg.
– Jag har pratat lite med min vän på gymnasiet och sagt att Xania hade behövt lite kompisar och en vardag. Efter påsklovet ska vi åka ner dit allihop och så ska hon få gå en heldag bredvid en elev där och vara med på lektioner.
Bilder: Kajsa Thorson.
