I slutet av 80-talet växte en liten flicka upp i Västra Frölunda och under nätterna kunde hon vakna helt ensam i sin lägenhet.
– Vid flera tillfällen ställde jag mig på balkongen och skrek efter mamma. Då fick min mormor komma och hämta mig, berättar Petra.
Hennes mamma var narkoman och barndomen präglades därför mycket av det.
– Hon var heroinist och led av schizofreni. Ibland kunde mamma prata med människor som inte befann sig i rummet. Min pappa var också missbrukare, men honom har jag inget minne av. Han dog när jag var tio år, förklarar Petra och fortsätter:
– Jag var ständigt orolig för min mammas mående. Från att jag var fem, sex år tog jag hand om henne. Det gick så långt att jag smet hem från skolan bara för att se till att hon hade det bra.
Det blev en ohållbar situation på flera olika sätt och när Petra var åtta år fick hon flytta till sitt första familjehem.
– Jag var både rädd och ledsen. Det var läskigt att behöva bo hos en främmande familj och följa deras regler. Jag var ju inte van att ha några över huvud taget.
Den svåraste perioden var under tonåren. Petra upplevde då att reglerna som sattes i de olika familjehemmen var alldeles för stränga.
– Jag var väldigt hårt hållen. Varje gång det var disco var jag tvungen att gå hem först av alla och jag ville därför bryta mig loss.
Hur mådde du under den här perioden?
– Dåligt. Jag var rotlös och det fanns ingen trygg punkt i mitt liv. Det var en väldigt destruktiv period där jag festade mycket och gjorde som jag ville.
Fram till att Petra kunde klara sig på egen hand hade hon bott på 13 olika familjehem. När hon var 20 år kom beskedet som hon länge hade fruktat.
– Polisen ringde och berättade att mamma var anmäld försvunnen. Jag gick in i hennes lägenhet och där fanns bland annat hennes mobil, väska och en tallrik med rutten mat. En man, som var ute med sin hund, hittade sedan henne under ett träd ute på en åker. Hon hade avslutat sitt liv.
Hur reagerade du?
– Jag blev jätteledsen, såklart. Samtidigt var det skönt både för mig och mamma. Under hela min uppväxt var jag orolig för henne och hon levde inte ett värdigt liv. Hon var utom räddning och det var därför bättre för henne att få frid.
Under sin trassliga uppväxt tyckte Petra att barn som kom från ordnade familjer hade ett försprång i livet.
– Många av mina klasskamrater i gymnasiet kunde köpa ett hus och fixade ett jobb direkt efter studenten, men så var det inte för mig. Jag fortsatte att hyra en källarlägenhet i Kålltorp och fick ekonomiskt stöd från socialtjänsten. Det kändes orättvist på något sätt, säger hon.
När hon var 21 år kom den efterlängtade vändpunkten.
– Det var då som jag träffade min nuvarande man. Jag arbetade på en bar i Majorna som han besökte flera gånger. Till slut bjöd han ut mig och vi blev ett par. Peter blev min trygga punkt och han lärde mig allt om livet som vuxen, vilket jag är evigt tacksam för, säger hon.
Nu, 15 år senare, äger Petra en villa i Skepplanda och är tvåbarnsmamma.
– Under hela mitt liv har jag haft drömmar som jag aldrig trodde skulle förverkligas. Jag ville ha ett ”Svensson-liv” med hus, bil och barn. Det känns fortfarande konstigt att jag lever ett sådant liv i dag.
Att hjälpa utsatta barn och ungdomar har länge varit självklart för Petra. Tillsammans med sin man är hon i dag både ett familjehem och jourhem samt kontaktfamilj – vilket hon också livnär sig på.
– Att hjälpa ett barn är det bästa som finns. För mig är det viktigt att alla som kommer hit känner sig trygga, säger hon.
Vad är trygghet för dig?
– När det finns någon som stannar kvar. Jag tar alltid emot alla barn med öppna armar även om vi har bråkat och för mig är det viktigt att man håller vad man har lovat. Min mamma var inte bra på det. När hon var påverkade kunde hon lova att vi skulle gå till Liseberg, men dagen efter var hon så dålig att hon inte orkade. Det har satt djupa spår i mig och en sådan människa ska inte jag vara.
Alla hennes barndomsdrömmar är uppfyllda, men det hindrar inte Petra från att skapa nya.
– Jag vill bygga ut huset så att vi kan ta emot fler barn, säger hon med ett brett leende.
Den långa pratstunden lider mot sitt slut och det återstår endast en sak för Petra att säga:
– Jag önskar att jag kunde skruva tillbaka tiden, krama om lilla Petra och säga att allt kommer bli bra.
Läs också del 1: ”Jag hittade spritflaskor överallt”
