Klockan är strax efter sju på morgonen när styrkeledare Åsa Johnsson öppnar dörren till brandstationen i Kungälv. Det är snart dags för hennes grupp att inleda sitt dygnspass och schemat är redan spikat. Allt inleds med ett morgonmöte innan gruppen på sju personer tar sig ner till vagnhallen för att gå igenom fordonen.
– För oss är förberedelser a och o. När ett larm går får det max ta 90 sekunder innan bilarna rullar iväg, förklarar Åsa Johnsson.
Det dröjer inte länge förrän den gula lampan på väggen blinkar, dörrarna öppnas och en stark sirensignal ljuder på stationen. Ett automatlarm har startat på ett korttidsboende i Ytterby och hela styrkan hoppar in i tre olika bilar.
Joel Berglöw kör en av dem.
– Vi har en knapp i bilen som vi kan trycka på för att få grönt ljus på samtliga trafiksignaler, vilket såklart underlättar för oss.
Sirenljudet från de tre bilarna ekar över Kungälv och framför skingras övriga trafikanter.
– I regel är de bra på att flytta på sig, men det kan naturligtvis hända olika situationer så vi måste vara uppmärksamma när vi kör, berättar Joel.
Väl på plats nås brandmännen av ett lugnande besked: larmet gick igång efter att en potatis hade överhettats i mikron och de kan därför återvända till stationen igen.
– Vi utgår alltid från att det är ett skarpt larm innan vi får annan information. Oftast är det ingen fara, men automatlarmet har ett syfte. Tack vare det kan vi i ett tidigt stadie få reda på att det är rökutveckling i en byggnad, säger Joel Berglöw.
De parkerar bilarna på sina platser igen, hänger av sig kläderna och återgår till schemat – men det blir återigen inte som de har planerat. Före lunch inkommer ytterligare två automatlarm, som likt det första inte visade sig vara skarpt.
– Vårt ursprungsschema brukar förändras under dygnspasset. Nu har vi haft tre automatlarm innan lunch, vilket är väldigt ovanligt, förklarar Christian Rosén.
Efter den gemensamma lunchen slår samtliga sig ner i en soffgrupp och Johan Goffe förklarar varför han är brandman.
– Jag arbetade i restaurangbranschen tidigare, men det blev alldeles för mycket. Jag började må ganska dåligt och en dag när jag var på väg hem från jobbet blev jag omkörd av en brandbil. Dagen efter besökte jag en brandstation och möttes av härliga människor. Det var en härlig stämning och jag bestämde mig då för att bli brandman, vilket jag nu har varit i sex år.
Hur viktig är gemenskapen?
– Oerhört viktig. Vi måste känna oss trygga med varandra. Det finns en stark gemenskap inom räddningstjänsten och vi gillar att rå om varandra, svarar Åsa Johnsson.
Övriga nickar instämmande.
– Vi både skrattar och gråter ihop. Den här gruppen är som min andra familj, tillägger Johan Goffe.
Vilka är de största fördomarna om ert yrke?
– Att vi inte gör något när det inte larmar eller att det existerar en machokultur, vilket inte är fallet. Här får alla vara sig själva, svarar Åsa, som medger att hon har upplevt svåra stunder i yrket och det finns larm som har etsat sig fast i minnet.
– För några år sedan var jag rökdykare under en villabrand och vi fick veta att det eventuellt fanns två människor kvar i bostaden. Till min hjälp hade jag en värmekamera och när jag svepte med den såg jag ansiktet på en död människa. Jag minns att jag frös till i någon tiondels sekund och det var väldigt jobbigt att hantera. ”Om jag ska känna så här när jag hittar någon kanske jag inte ens ska vara brandman” tänkte jag.
Det dröjer en kort stund innan Johan Goffe bryter tystnaden i rummet.
– Vi är också människor. Vi måste också få reagera och må dåligt. Det är betydligt värre om vi inte gör det, då borde man börja fundera på om man är lämplig för det här yrket.
Efter svåra händelser finns hjälp att få.
– Vi har en kamratstödsorganisation som tar hand om oss när vi är med om svåra händelser. En utbildad samtalsledare rings då in och vi tas ur tjänst för att gå igenom larmet från början till slut. För de som behöver finns också professionell hjälp att få. Syftet är att vi inte ska drabbas av psykisk ohälsa och ska orka arbeta inom yrket i många år, förklarar Åsa.
Lunchrasten är slut och det är dags att öva. Gruppen ska både släcka en brand i en container samt rökdyka i en byggnad i närheten av stationen och lokaltidningens reporter, Daniel Marsfeld, har blivit inbjuden att delta.
– Det är två krävande övningar, varnar Åsa Johnsson.
De delas in i par och tar på sig en tung utrustning. Starka lågor bryter ut i en container och det är deras uppgift att släcka dem med hjälp av en stor vattenslang.
– Det viktigaste är att skydda sig själv. Vi får aldrig bli skadade, säger Åsa Johnsson.
Därefter följer det rejäla kraftprovet. Krypandes i den nedsläckta och varma byggnaden ska de ta sig in i olika rum där dockor ligger gömda.
– Vi försöker göra det så verklighetstroget som möjligt. Det är viktigt att behålla lugnet och söka av samtliga rum i tur och ordning. För att vara första gången tycker jag att Alekurirens representant gjorde en bra insats, slår Joel Berglöw fast.
Klockan börjar närma sig sen eftermiddag och de två lokalreportrarna tackar för sig, men för resten av styrkan fortsätter arbetspasset fram till halv åtta nästa morgon.
TV: Se när Alekuriren följer med räddningstjänsten under en dag.
