Under hösten 2017 startade en revolution. Kvinnor världen över började vittna om erfarenheter av sexuella trakasserier och utsatthet under #metoo. Av starka vittnesmål från bransch efter bransch har vi här i Sverige fått klart för oss att ojämlikheten mellan kvinnor och män är stor och att det inte handlar om “vi och dom“ utan om oss alla och överallt. Diskussionen som tidigare ofta bara stannat i „inte alla män“ kunde plötsligt börja starta i „men nästan alla kvinnor“ istället.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder och detta, tror jag, kan vara en av förutsättningarna för att metoo-rörelsen och diskussionerna som följt har kunnat få så stort utrymme. Här har kvinnor en röst och stora möjligheter att påverka sina liv. I ljuset av detta kan vi bara föreställa oss hur det ser ut i andra länder där så inte är fallet. Där flickor nekas skolgång eller där kvinnor köps och säljs som slavar. Där flickor och kvinnor inte har möjlighet att ägna sig åt idrott, kultur eller arbete.
När vi nu fått ta del av tusentals vittnesmål från kvinnor i hela vårt avlånga land har mycket förändrats. Modet och styrkan hos de som delat med sig har gett oss möjlighet till förändring i tankesätt, strukturer och inte minst i handling. Tillsammans kan vi nå hur långt som helst, vem vet, kanske till och med ända fram? Min förhoppning är att mina barn ska ha samma förutsättningar och möjligheter oavsett vilket kön de har. Att min dotter aldrig ska behöva bli utsatt för kränkande kommentarer, trakasserier eller övergrepp och istället få tillgång till hela sin potential. Att mina söner ska kunna känna sig trygga i sin mansroll utan att behöva trycka ner andra. Att diskussionen om hur vi behandlar varandra och om var gränserna går ska fortsätta. Att inga fler flöden ska behöva fyllas med #metoo. Revolutionen har bara börjat och internationella kvinnodagen behövs. Den behövs sannerligen!
Lisa Gustafsson (V)
