Intervjun sker på ett café i Nödinge. Lena Orstadius öppnar dörren på exakt avtalad tid, slår sig ner vid ett bord och lägger mobiltelefonen i jackfickan.
– Den brukar pipa och surra mycket så det är bäst att jag lägger den där, säger hon.
I åtta år har Lena varit politiskt aktiv i Ale kommun. Hon företräder Socialdemokraterna och inledde i Utbildningsnämnden, men efter valet 2018 fick hon en förfrågan om att bli förste vice ordförande i Kultur- och fritidsnämnden.
– Jag var glad, entusiastisk och hade massor av idéer. Det är fantastiskt att få möjligheten att kunna påverka samhället i kommunen där du bor. Jag såg därför fram emot uppdraget, säger hon.
Det dröjde dock inte länge förrän Lena fick ta emot meddelanden och mejl.
– Till en början var det ofta i samband med ett möte i kommunfullmäktige som livesändes. Jag fick meddelanden som exempelvis: ”Jag ser dig” eller ”Där sitter du”. Det var ganska obehagligt, men jag tänkte inte så mycket på det, berättar hon.
Därefter eskalerade det snabbt. Trakasserierna kom oftare i flera olika kanaler och Lena påverkades hårt.
– Jag fick meddelande via sms, messenger och mejl varje dag, hela tiden. I julas blev det så extremt att jag inte orkade gå till jobbet. Jag kan få uppemot flera hundra meddelanden per dag och det handlar om alltifrån mitt utseende till att jag är socialdemokrat. Lena har också fått ta emot direkt hot.
– Det har stått personer utanför min bostad iklädda huvtröjor. Jag har också fått meddelanden där det står att jag borde hänga mig eller att de kan göra det åt mig. Oerhört obehagligt och läskigt.
Hon blickar ner i sin kaffekopp och tar ett djupt andetag.
– Jag vet inte varför jag utsätts för detta och det stör mig. Först trodde jag att det enbart skulle vara äldre herrar som hörde av sig, men så är det inte. Det är alltifrån tonåringar till pensionärer – flickor och pojkar, kvinnor och män.
Länge var Lena tyst om problemet, men till slut orkade hon inte hålla det för sig själv.
– Jag var frånvarande på möten och mina kollegor trodde först att det handlade om att jag hade problem hemma. Min första inställning var att jag skulle klara mig själv och att jag var tvungen att borsta av mig alla trakasserier, men det gick inte. Till slut bröt jag ihop fullständigt och berättade allt för mina politiska kollegor.
Lena medger att hon mestadels tillbringar sin tid hemma eller på jobbet.
– Jag går inte ut så ofta längre. Ibland är jag tvungen att handla och då tittar jag mig alltid över axeln en extra gång, säger hon och fortsätter:
– I januari var det så illa att mina kollegor inte kunde skriva till mig eftersom jag inte trodde att det var dem som satt bakom skärmen. Jag tvivlade på allt och litade inte på någon.
Är det någon som har kommit fram till dig någon gång?
– Det har hänt, men inte så ofta. Då finns det en rädsla att jag ska reagera tillbaka. Bakom skärmen är det lättare att häva ur sig vad som helst.
I förra veckans nummer av Alekuriren skrev Lena en insändare om sin situation.
– Under flera veckor gick jag och mina kollegor igenom vad som skulle stå i insändaren. Jag var länge tveksam om jag skulle göra det, men sedan bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag orkar inte vara tyst längre. Det har varit blandade reaktioner, många positiva men även några som har skrivit att jag borde kunna hantera att bli trakasserad eftersom jag är politiker.
Har du polisanmält?
– Ja, jag har skärmdumpat allt och lämnat vidare det till polisen. Tyvärr polisanmälde jag som privatperson och inte utifrån min roll som politiker. Polisen kan inte göra något åt trakasserier, utan det måste hända något först innan de agerar – tyvärr. Jag har också polisanmält via kommunens säkerhetsenhet, som har hjälpt mig väldigt mycket under den här tiden.
Lena erkänner att hon i dag lever med en känsla att hon inte är tillräcklig.
– Ibland kan jag känna mig som en sak mer än en människa. Bara för att jag har valt att engagera mig politiskt betyder inte det att jag är en hemsk människa eller att man kan bete sig hur som helst mot mig. Jag försöker ta så bra beslut som möjligt baserat på information som jag har vid det aktuella tillfället.
Har du någon gång funderat på att lämna politiken?
– Absolut. Jag har försökt säga upp mig flera gånger, men mina kollegor vill att jag ska vara kvar. Samtidigt har jag skinn på näsan och en vilja av stål. Jag tänker inte ge mig, utan jag vill fortsätta så länge partiet önskar. Varje morgon vaknar jag av att mobilen piper och jag kan inte stänga av den eftersom min arbetsplats är på sociala medier.
Hur mår du när du pratar om det?
– Jag tycker att det är jättejobbigt eftersom jag befinner mig mitt i det just nu.
Lena vill nu att debattklimatet på sociala medier förändras.
– Jag vill att fler ska prata öppet om det här, oavsett om du är man eller kvinna. Trakasserierna och hoten har påverkat mitt liv till en grad som jag inte trodde var möjligt. Bara för att man sitter bakom en skärm är det inte okej ge sig på andra människor. Det måste fler förstå. Jag är politiker i Ale som är en liten kommun, tänk dem som är verksamma i riksdagen. Det är en skrämmande att tänka på vad de utsätts för.
När intervjun är över visar Lena sin telefon. Under en timme har hon fått 400 nya vänförfrågningar på Facebook.
– Det är inte klokt, avslutar hon och skakar på huvudet.
Läs också: Gränsen är nådd
