Valrörelsen går nu in i sin absoluta slutspurt och det märks. Nervositeten går nästa att ta på. Inte så konstigt heller. Våra lokala politiker har ägnat dagar, kvällar och nätter åt att slipa på sin taktik, argument – och inte minst insändare. I veckan slår vi rekord med fem helt fulla sidor. Två ord dominerar den sista valveckan, trygghet och rasism. Det talas mer än någonsin om hur aleborna ska återfå känslan av att alltid vara trygg. De flesta tycks tro att vägen till ett tryggare samhälle går via polisen. Det kanske är sant, men paradoxen är då att just polisfrågan inte är något som avhandlas av våra kommunpolitiker… Jag utgår från att våra företrädare är medvetna om detta och konstaterar då att frågan trots detta verkar vara så angelägen att de tänker fokusera hårt på att förändra dagens situation. Hur blir intressant att se.
Sverigedemokraterna är kanske det parti som pratat mest om ordet ”trygghet”, men misslyckades radikalt på den punkten då det framkom att partiets vice ordförande i Ale uttryckt sig hotfullt på sociala medier och bland annat ”gillat” ett inlägg där en kvinna med egen åsikt om SD:s partiledare hotades med gruppvåldtäkt. Om vi inte ens kan känna oss trygga på Facebook i den digitala världen – i mina ögon en skenvärld – hur ska SD då kunna få oss att tro på en ökad trygghet på gator och torg i den verkliga världen? Att SD-politikern har ångrat sig spelar föga roll. Ber man om alebornas förtroende går det inte att ha eftertänksamhet som främsta egenskap.
Att rasism får ta så stor del av debatten är en förbannad sorg. Vi lever i ett av världens mest öppna och demokratiska samhällen. Jag trodde vi visste bättre, men det är helt uppenbart att historien gått många förbi och att vissa inte lärt någonting. Genom att stänga dörren blir det inte mer hemtrevligt.
Det är många politiker som begått misstag genom åren och ofta får man en andra chans, självklart beroende på om man köpt Toblerone eller hotat någon. Jag tycker ändå att det är ett bra budskap att skicka med alla som nu har engagerat sig i valrörelsen. Oavsett utgången på söndag så går fyra år väldigt snabbt och som sagt de flesta får en andra chans!
Som ansvarig utgivare räds man ofta att debatten ska skena och övergå till personangrepp istället för saklig politik. Årets valdebatt har enligt mig klarat sig bra och det mesta har handlat om sak och inte person. Några insändare har dock fått stå åt sidan, då de främst har handlat om att hänga ut enskilda politiker. Bara för att vi inte alltid delar varandras åsikter betyder inte de att vi måste ”iditotförklaras”.
Jag ber att få önska alla politiker ett stort lycka till, men för allt i världen – solen går upp även på måndag!
