Om syftet var att få uppmärksamhet så lyckades man, men om tanken var att också säga något så är misslyckandet minst lika katastrofalt som resultatet av det man valde att göra för att få alla blickar riktade åt ett och samma håll. Skadegörelsen i Nol har har rört upp en hel kommun. Mailboxen fylldes snabbt under helgen. Ska jag vara riktigt ärlig så rådde det mer eller mindre lynchstämning. Med lite distans förvånas jag mest över det faktum att det går att orsaka sådan omfattande skada utan att någon varken har sett eller hört något? Om nu någon råkar veta något och inte delger detta vill jag nog beteckna det som minst lika ynkligt som dådet i sig. Jag håller förvisso med Samhällsbyggnadsnämndens vice ordförande Tyrone Hansson (S) om att något måste ha gått snett när någon väljer att uttrycka sig så här, men frågan är på vilket sätt tillvaron blev bättre för gärningsmannen/männen efter skadegörelsen. Mycket tyder på att förövarna har använt en så kallad nödhammare som sitter i bussarna som trafikerar kommunen. Det betyder samtidigt att de skyldiga är kunder i kollektivtrafiken och då undrar man i samma stund med vilken glädje de väntar på bussen endera dagen i en sönderslagen busskur i regn och rusk? Med andra ord gör de knappast livet lättare för sig själva heller.
Nu tar det återigen tre till sex månader innan bullerskyddet är helt igen. Fram till dess framstår kommunen som en vandaliserad förort, utan framtidstro. Det påverkar helhetsintrycket och för en kommun som drömmer om att växa är det förödande. Vem vill flytta till en sådan plats? Vem vill etablera i en kommun där inte ens en busskur får stå i fred?
Alla vi som har haft besök av någon avlägsen vän, som inte har kunnat följa utvecklingen i Göta älvdalen på nära håll, vet hur de reagerar. De är överväldigade, imponerade och mycket positiva. ”Det är ju ett helt nytt Ale som växer fram och vad snyggt det har blivit”. Det glasade bullerskyddet är en viktig detalj i helheten och som den tidigare stadsarkitekten i Ale sa på presskonferensen efter sabotaget, så är det en viktig och bärande punkt i hela infrastrukturutbyggnaden. Arga alebor som med fasa ser hur hundra tusentals kronor slås sönder höjer nu rösten för att bygga träplank istället. De är beredda att ge upp, men jag hoppas att den sidan inte får vinna. Det skulle göra Ale och hela Göta älvdalen till en enda lång korridor, där du varken ser eller upplever något mellan Göteborg och Trollhättan. Glasets fördel är att vi ser varandra från båda sidor. Vi ser och upptäcker våra samhällen, företag och boende. Det har stora fördelar och dessa måste vi vara rädda om. Tänk att få svara att det är vi som bor på andra sidan planket mellan Göteborg och Trollhättan. Nej, dessa destruktiva krafter ska inte få segra.
Pressfeldt var tveksam till att visa upp verktyget som gärningsmännen använder, men jag hävdar bestämt att vi inte ska gömma något i den här debatten. Tvärtom, vi ska ta den! Vi ska också berätta vad som händer med passagerarna i bussen som i händelse av en trafikolycka inte hittar nödhammaren. Vi ska också berätta för kommande generationer vart samhällets gemensamma resurser har tagit vägen, varför vi måste spara i skola, vård och omsorg, varför pengarna aldrig räcker till allt det roliga vi vill göra. Vi ska inte dölja någonting. När alla förstår allvaret i det som händer kan vi börja angripa orsakerna och förebygga att det händer igen.
Det finns absolut inga ursäkter till dessa vansinnesdåd, möjligen en sorglig förklaring. Den kan jag säkert köpa, men bara om vederbörande själv tar ansvar för sitt handlande. Efter det kan jag till och med tänka mig att erbjuda en andra chans.
