2020 och 2021 präglades hårt av covid-19 pandemin. Vi uppmanades att ta avstånd och lära oss socialisera digitalt. 2022 tog ryssen över all nyhetsrapportering och 2023 upplevde vi konsekvenserna i form av ekonomisk oro. Med det i åtanke finns det kanske en förklaring till varför den senaste tiden känts som en enda lång väntan. En väntan på att kriget ska upphöra, länders ledare enas och världen återgå till det normala. Vad är då normalt? Ärligt talat? Har det någonsin varit ett normalläge? Det är ju mer en önskebild om ett samhälle utan krig och sjukdomar, där alla lever gott, har mat på bordet, pengar både i plånboken och på banken. Om det är normalläget kan vi bara konstatera att det aldrig någonsin har hänt. Människor har alltid krigat och trots vetskapen om att delar av världen saknar både vatten och bröd har vi inte gjort vad som krävs för att lösa problemen. Det är bara att erkänna. Vi sätter hellre av 2000 kronor till en kommande Thailandsresa än till en välgörenhetsorganisation som Röda Korset eller Läkare utan gränser. Det är på sätt och vis lika mänskligt som omänskligt, men sant är det.
2023 blev också ett år som kom att handla om anpassning. Både inom delar av näringslivet och de offentligt styrda verksamheterna tvingades planerade satsningar skjutas fram och projekt läggas på is. Så blir det när blodet (läs pengarna) inte rinner fram lika lätt och snabbt som tidigare. När allt som en följd av kriget i Ukraina och till viss del pandemin blivit dyrare blir det mindre kvar att bygga nytt för. När vi då tvingas låna för att investera och räntan plötsligt gjort sig påmind om sin otäcka existens ser förutsättningarna plötsligt helt annorlunda ut. Nu får gemene man, företag som stat och kommuner tänka till rejält innan ett spadtag ska tas. Det kommer inte längre vara möjligt än mindre ansvarsfullt att börja gräva tunnlar under staden för att i nästa stund konstatera att ”det här kan nog bli ett tiotal miljarder dyrare än budgeterat”. Nu krävs det hållbara kalkyler och prognoser. Tider med minusränta är över. Det känns ändå sunt – för hur kan det inte kosta att investera?
Med en ränta på runt 5% tycker jag ändå att finansvärlden börjar närma sig det jag tidigare skrev om, ett normalläge. Nu ska marknaden bara landa i detta, förstå läget och anpassa kalkylerna. Sen tar det snart fart igen. Människor måste ha någonstans att bo och då krävs att någon bygger. Den som bygger måste få betalt. Hjulen kommer fortsätta att bromsa in ett tag till, men det är högst tillfälligt. Det betyder att vi gör väldigt klokt i att ta vara på tiden nu och planera för att vara redo när vindarna vänder. Tro därför inte på några höghus i varken Surte, Nödinge eller Älvängen de kommande åren – men definitivt i framtiden! 2024 däremot blir ytterligare ett år i väntrummet på ett nytt normalläge.
