Att själv kunna få välja väg är en närmast löjligt självklar sak för oss i Sverige. Det är inte ens något vi diskuterar längre. Får vi frågan om vilken väg vi tror är bäst svarar vi snabbt att ta den som känns bäst i magen, i värsta fall får du vända om och byta. Vårt bekymmer består helt enkelt i att fatta beslut om rätt vägval direkt för att slippa en omväg. Hur vi än gör så lever vi i ett samhälle där det oftast blir rätt ändå till sist, oavsett vad vi bestämde oss för först.
Jag fastnade vid den här tanken, då jag letade i bildarkivet från 2012 och såg ett foto från entreprenörsutbildningen YEE som jag dokumenterade på plats i Moldavien. Ett land där det är långt ifrån självklart att få välja väg själv. Barn växer upp under extrema former, trots att de bara är några timmar från oss och vår generösa vardag. Den här gången stannade jag dock upp vid en bild på en tjej från Ukraina. Jag påmindes omedelbart om vad hon berättade om sitt lands utveckling. ”Sverige måste vara ett fantastiskt land. Att ni engagerar er i oss här nere. Det hade vår regering aldrig gjort”. Dessa ord blir ännu mer kännbara när vi följer utvecklingen i Ukraina. Landet som försöker närma sig Väst och våra värderingar lyckas varken övertyga sin nutid eller dåtid om vad som är bäst för framtiden. Det är samtidigt tungt när befolkningen i såväl Ukraina som Moldavien vittnar trovärdigt om att det trots allt kanske var bättre under kommunismens styre. Det är ju inget vi egentligen vill höra, men det går att förstå varifrån den åsikten får fäste. Ett samhälle med hög arbetslöshet och korruption på alla nivåer skapar allt annat än framtidstro. Ett land där ledningen inte verkar för nationens och befolkningens bästa, utan främst tänker på sina egna förmåner har dessvärre också svårt att övertyga omvärlden om sitt nödläge. Egoismen har ett otäckt starkt fäste och kommunismen styr fortfarande, men i en ny skepnad. I Ale är vi ett stort antal som på ett eller flera sätt fått kontakter och erfarenheter av hur livet gestaltar sig i Moldavien. Det har bland annat medfört att vi under fem år genomfört en omfattande hjälpinsats för de 100 fattigaste barnen i den moldaviska kommunen Budesti. Nu gör vi det igen, för sjätte året, och jag önskar vi kunde skriva att det är för sista gången, men omställningen i Moldavien går långsamt. Ibland undrar jag om det överhuvudtaget pågår någon utveckling alls. I så fall understryker det bara behovet av vårt fortsatta stöd. Det som är så självklart för oss är fjärran borta i ett av Europas länder, tre timmar från vårt trygga Ale, därför måste vi fortsätta hjälpa. Vi kan inte blunda för vänner på så nära håll.
