Han gjorde sitt sämsta val sedan uppbrottet från Moderaterna 1998, ändå ser det just nu ut som om aledemokraten Jan A Pressfeldt blir den som får störst inflytande i Alepolitiken. Sedan alliansen valde att inte återkomma till en budgetförhandling med de rödgröna hade Kommunstyrelsens ordförande Paula Örn inget val. Hon måste förhandla med Pressfeldt som för bara några veckor sedan föreslog att Mikael Berglund (M) borde fortsätta vid makten. Genom åren har just Pressfeldt varit Socialdemokraternas värsta mardröm och största politiska motpol – nu tvingas de budgetförhandla med honom. Det är klart att detta är ett stort politiskt misslyckande och få förstår nog hur det överhuvudtaget är möjligt. Än mer tveksamt blir det med tanke på att Aledemokraterna inte ens sitter i nämnder och styrelser av egen kraft, utan endast tack vare en teknisk valsamverkan med Sverigedemokraterna, ett parti som Socialdemokraterna kritiserat hårt. Det är tveklöst ett mycket desperat agerande.
Å andra sidan, vilka är alternativen? Alliansen och Framtid i Ale vill inte förhandla om budgeten. De har istället valt att presentera en egen. Återstår gör då Aledemokraterna och Sverigedemokraterna. Det underskriver hur svag och bräcklig den parlamentariska ordningen är i Ale kommun. De rödgröna behöver stöd av Alliansen eller åtminstone något av partierna, men när dessa inte ens vill samtala blir mardrömmen plötsligt verklig. Det är den verklighet de nu ska försöka leda Ale genom.
Varför vill inte Alliansen samtala? Vill de verkligen inte samverka för att ta ansvar för Ale? Vad är tanken med att lägga ett budgetförslag som bara kan röstas igenom med stöd av AD+SD-falangen? Frågorna är befogade, men några tydliga svar lär vi inte få. Jag tolkar alliansens budget som ett ”tack för senast” i riktning mot Socialdemokraterna och Paula Örn. I förra veckan uppgavs att S gjorde det som alliansen anklagades för att göra, samtala med AD+SD-falangen. Låt vara att samtalen bara har förts med Aledemokraterna, men deras inflytande i Alepolitiken är baserat på en samverkan med SD. Aledemokraternas tre mandat i fullmäktige räcker dock för att de rödgröna ska få igenom sin budget, men vad kostar det? Vilka eftergifter tvingas de rödgröna göra rent politiskt gentemot ett parti som de mer eller mindre ständigt stått på kollisionskurs med? Vad skulle en SIFO-undersökning bland socialdemokratiska kamrater säga om denna samverkan?
Relationen mellan de rödgröna och Alliansen är infekterad. Det är som ett öppet sår och den senaste tidens utspel har inte bidragit till någon direkt läkprocess. Därför tvingas Paula Örn nu förhandla med mardrömmen. Frågan är om det inte är mer rumsrent för de rödgröna att ställa sig bakom alliansens budget?
Jan A Pressfeldt lär skratta hela vägen till fullmäktige. Oavsett vad han och AD väljer att göra får de gehör för sin politik. Alliansen har inte givit upp om att få majoritet för sin budget och frestar därför AD med ett antal av partiets principfrågor, men till skillnad från S har de inte samtalat med eller anpassat budgeten efter Aledemokraternas önskemål. Efter fyra år i ”allians” visste de redan vad som krävdes. Om AD stödjer de rödgrönas budget är det ändå en mycket kortsiktig och slak lina som det nya styret är ute på. Att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Aledemokraterna skulle kunna samarbeta och skapa en stabil politik för Ale tror jag ingen egentligen tror på.
