Först glömde jag bort att bilen inte var hemma och på väg till pendeltåget upptäckte jag att nycklarna till kontoret flyttat ut från jackfickan. Det blev taxi till redaktionen på söndagsmorgonen – i Starrkärr väntade biskopen – och på vägen dit väntade fler missöden. Alla fel till trots blev allt rätt till slut.
Jag är inne på 27:e varvet som lokalredaktör, men har faktiskt aldrig träffat en biskop tidigare. Med andra ord var det en pratstund som det pirrade lite extra inför. Det är inte ofta numera som jag förbereder mina frågor, men inför mötet med biskop Susanne Rappmann gjorde jag faktiskt det. Fast vad hjälper det när anteckningsblocket med de noggrant utvalda frågorna blir kvar hemma? Denna söndag var en sån där dag när allt blir oskyldigt fel. Ni vet när man tar på sig en vit och en svart strumpa utan att märka det. Jag vet att det inte är hela världen och framför allt ett misstag som man kan leva med, men inte när man ska träffa biskopen. Tur i oturen upptäcker jag fadäsen när jag är i färd med att ta sats mot pendeltåget. En snabb strumpkorrigering senare gick jag med raska steg mot pendeln. Bilen som normalt står utanför dörren var redan på jobbet…
Väl på stationen i Nödinge sätter jag handen i fickan för att greppa telefonen. Jodå, den var där, men var den inte lite ensam i fickan? Var höll nycklarna till kontoret hus? Bytet från vinter- till vårjacka hade gått lite för fort. Det var bara att vända på klacken och ägna geniknölarna åt att lista ut vem jag möjligen kunde ringa och väcka denna söndagsmorgon för nu var goda råd dyra. Biskopen väntade utanför Starrkärrs kyrka om en dryg halvtimme. Pulsen steg och det mest kreativa jag kom på var ändå numret till taxi. Att få en bil till Ale omgående brukar vara svårt, men här vände motvinden. Det fanns en ledig taxi i Bohus. Den var uppe på fem röda och jag kunde pusta ut. När vi passerade Nol kom dock nästa kalldusch. Anteckningsblocket med frågorna!
Nu var det ju självaste biskopen som skulle intervjuas så jag ska inte säga att jag svor, men det var ändå inte de vackraste orden som for genom huvudet. Vända? Jag tittade på taxametern. Nä, det skulle vi inte…
Två minuter före utsatt tid rullar jag upp till parkeringen utanför Starrkärrs kyrka. Det är en närmast magiskt vacker miljö när vårsolen lyser upp omgivningen. Biskopen är på plats och under de sista minuterna har jag bara fokuserat på att undvika en infarkt, men det första som händer blir så underbart förlösande. Biskopen möter mig i stentrappan upp till kyrka.
– Hej, du ser ut som en journalist, men du får vänta lite. Jag har glömt min handväska i bilen!
Jag var inte ensam. Även biskopen glömmer och mitt där i solgasset inser jag hur lätt allt fel kan bli rätt till slut. Intervjun med biskopen var som vilket samtal som helst. Susanne Rappmann är folklig, lättsam och jordnära. Hon har upplevt kvinnoprästförbudet på nära avstånd i början av sin karriär för att 2018 bli den första kvinnliga biskopen i Göteborgs stift. Är det någon som fått lära sig att hantera konflikter och åsiktsskillnader så är det hon. Till slut blev allt rätt även i kyrkans värld som idag har både kvinnliga präster och biskopar.
