I jämställdhetens tecken flyttar de mer förändringsbenägna krafterna fram positionerna. Nu handlar det inte längre om lika lön för samma arbete eller lika många kvinnor som män på ledande befattningar. Det handlar till och med om att männen ska ha samma rätt att bära luciakronan som vilken ljusdrottning som helst. Hemska tanke! Återigen bekräftas att vi kan inte förändra bara för sakens skull. Priset är för högt. Det kommer att försaka vår kultur och våra traditioner, utan att bidra till någonting mer än att förlöjliga mycket av det som vi har byggt upp.
På samma sätt som det finns ett stort värde av att bevara våra traditioner finns det också roller som män respektive kvinnor är mindre lämpade för. Låt oss respektera det – för den dagen lucian heter ”Ove Andersson” och har skägg vill inte jag vara med längre.
Oro känner jag också för Älvängens resecentrum. Den första visionen som målades upp var ett levande trevåningshus, ett levande medborgarhus med bio, bibliotek och utställningslokaler. Svenska kyrkan föreslogs också vara en tänkbar hyresgäst. När kalkylen inte gick ihop, de föreslagna hyrorna skenade i höjden och Ale kommun bytte politisk ledning förändrades planen. Västtrafik fick själva ta ansvar för byggnationen och det blev till sist bara en vänthall och en lokal för Pressbyrån. Tidigt blev Älvängens resecentrum ett tillhåll och en värmestuga för framför allt ungdomar. Knappast föga förvånande. Fastighetsvärden har nu begränsat öppettiderna med syfte att minska skadegörelsen och lusten att hänga kvar i tid och otid.
Sedan ett par veckor tillbaka har dessutom Pressbyrån tvingats stänga på grund av utebliven lönsamhet. Med andra ord framträder nu ett resecentrum som mer eller mindre kommer att sakna innehåll. Ingen stolt knutpunkt eller positiv entré till samhället. Det här blev inte bra, så mycket kan vi konstatera. Frågan är bara vad göra? Huset behöver en verksamhet och området behöver trafikeras av mer än bussar och tåg. Ett naturligt flöde av människor borgar för att inte Älvängens resecentrum blir en mötesplats för det destruktiva. Att bara beskriva resecentrum som ett problemområde vore inte schysst, men den enda lösningen jag själv kan tänka mig är att Ale kommun hyr Pressbyråns tidigare lokal. Ungdomarna påpekar ständigt behovet av nya mötesplatser och många verkar ju trivas i centrum. Hur vore det om lokalen istället blev ett ungdomscafé? Med fritidspersonal i huset skulle man återta kontrollen. I enkäter uttrycker Aleungdomar sin avsaknad av vuxna. De skulle göra underverk om de klev in lite mer naturligt på ungdomarnas arenor och Älvängens resecentrum verkar ju ha blivit en sådan.
