Dags för en semla? Ja, inte riktigt än, men om en vecka. Denna dyrgrip som nu kan kosta upp mot 50 kronor på stadens trendigaste fik ser varje år till att ett stort antal nyårslöften får respass. Nu ska jag inte säga att jag är lastgammal, men när det gäller priset så har denna lokaltidning varit med från det att semlan annonserades ut för 8 kronor styck (1997). Idag ligger den mellan 24-34 kronor på caféerna i tidningens spridningsområde. Hur som helst är det en prisjustering på närmare 400% de senaste 15 åren. Det kan man ju alltid fundera lite över. En slät bulle med kardemumma, lite mandelmassa och vispad grädde – det är vad du får för 30 kronor och i vissa fall räcker som nämnts inte ens det.
Självklart finns det fler exempel på priser som skjutit i höjden, men just semlan ligger ju i tiden. Är den då värd 30 kronor? Ja, på fettisdagen så är den det. Sen har vi ju dessutom möjligheten att köpa Göteborgs godaste semla hos Cederleüfs & Svenheimers i både Nödinge och Älvängen. Den stora Draken, Göteborgs-Posten, gör sedan länge ett stort semmeltest och med åren har denna utmärkelse blivit oerhört prestigefylld. Det är bara att lyfta på hatten eller locket kanske man säger på semmelspråk och gratulera. Höj inte priset bara!
Det är inte bara tid för grädde och mandelmassa, det är också årsmötenas tid. Valberedningarnas värsta tid på året. Nu måste alla poster få ett namn. Förr var det ett hedersuppdrag att få sitta med i en styrelse, idag ses det mest som ett nödvändigt ont. Fler och fler styrelser krymper antalet ledamöter för att på så vis ”överleva”. Det finns inte tillräckligt många frivilliga helt enkelt. Tuffast är det självfallet inom det ideella föreningslivet. I bolagsstyrelserna är det väl andra problem, typ hur stort arvode som kan vara minst orimligt att yrka på…
Det är ändå från föreningslivet som väldigt många av oss har våra bästa och starkaste minnen. Det är här som gemenskapen är som störst och där vi ofta är som mest jämställda. Inte sällan delar man ett gemensamt intresse och tillsammans sätter man mål. När gemensamma ansträngningar går i hamn är glädjen stor. Fast lite för ofta läggs ribban för högt och verksamheten går över styr. Inte minst gäller det i idrottsföreningar. Då blir det hissen rakt ner, spelare flyr, tränare lämnar eller får sparken. Inte heller styrelsen vill sitta kvar. Felet var inte att de ej nådde fram, utan att de satte ett för svårt mål.
Så rådet till alla föreningar i allmänhet och valberedningar i synnerhet, se till att kraven som ställs är rimliga. Det blir de om målen för verksamheten inte svävar iväg. Det borgar i sin tur för att styrelsen inte får prestationsångest. En verksamhet såväl inom idrotten som kulturen kommer ändå att utvecklas i rätt riktning med tiden. Eldsjälars gemensamma kraftansträngningar är alltid en garanti för det. Genom en blygsammare målsättning och med lite kortare stegföring hinner hela organisationen följa med i utvecklingen. Ska människor vilja engagera sig i det ideella föreningslivet i framtiden krävs villkor som inte kväver lusten dag ett.
