Det är spännande att sitta i fullmäktige var det många som sa på måndagens sammanträde. Jag instämmer, men säkert av helt andra skäl än övriga. Kommunstyrelsens ordförande, Mikael Berglund (M), insjuknade i helgen och kunde dessvärre inte närvara. Det var olyckligt eftersom redovisningen av Kommunstyrelsens sena budget för 2011 tillhörde agendans huvudfrågor. Nåväl, normalt sett är ingen oersättlig, men för den nya politiska majoriteten är uppenbarligen Berglund omöjlig att ersätta. Ingen av alliansens övriga ledamöter i Kommunstyrelsen ville redovisa budgeten som de själva varit med och tagit beslut om. Istället föreslog Jan Skog (M) att oppositionsrådet (!) Paula Örn (S) som reserverat sig mot majoritetens budget skulle föredra densamma. Det förstår jag att hon valde att avböja. Det var magstarkt. Förvisso är hon talför som få, men att debattera med sig själv är ingen hit.
Det blev en annan ingång i debatten när Peter Kornesjö (M), tämligen ny i politiken och definitivt färsk som ordförande för Ale kommun största nämnd och verksamhet, Utbildningsnämnden, tog till orda. Angreppen blev mjukare även om det fanns synpunkter på budgeten från oppositionen. Varför denna klimatförändring? Troligen beroende på det faktum som han inledningsvis berättade. Nämndens ledamöter inledde året med en tvådagarskonferens där de först diskuterade verksamheten och sedan pengarna. Det visade sig finnas en tydlig samsyn när det gällde skolan, men vissa meningsskiljaktigheter när det kom till pengarna. Jag är inte ett dugg förvånad. I yrket som redaktör träffar man ofta politiker från båda sidor och nästan lika ofta har jag svårt att veta vem som har sagt vad. Det finns i grunden en samsyn att utveckla Ale positivt, men tyvärr finns det en djupt rotad inställning att först kolla vem som sagt vad och sedan vilken partitillhörighet rösten har. Som tur är verkar stämningen i Utbildningsnämnden vara god. Debatten mellan Peter Kornesjö och vice ordförande, Dennis Ljunggren (S), kändes saklig. Kornesjös avslutning om att försöka hitta lösningar sa det mesta; ”Vi ska nog komma överens bara vi fixar fram stålarna”.
Att debattera skolan i Ale är känsligt ur många perspektiv. Så fort vänstermajoriteten tar till orda är risken stor att det hörs ett ”klirr”. Att kritisera den nya majoriteten är svårt när resultaten de senaste åren har varit katastrofala. Kasta sten i glashus leder sällan någon framåt. Samtidigt vinner ingen på att betona bristerna om framtidsvisionen är att nå det motsatta. Det är lättare att vara konstruktiv i en positiv anda, därför har Peter Kornesjö rätt när han säger; ”I Ale gymnasium är 95% av eleverna nöjda med sin utbildning, låt oss tala om det istället”. Med tanke på den hastiga kris som det preliminära intagningsbeskedet till Ale gymnasium gav, borde alla vara överens om att det är lyckligt att Kommunstyrelsens ordförande ännu inte har avslöjat hur potten med drygt 16 Mkr för särskilda insatser ska användas. Dessa pengar kan komma att behövas.
Fast visst är det mycket som är komiskt också. I Ale kommunfullmäktige är det den moderatledda majoriteten som kritiserar oppositionens tal om skattesänkning. Samtidigt pratar Moderaterna numera mest om nödvändiga anpassningar i skolan, något som man för ett år sedan kritiserade i alla tänkbara forum. En annan reflektion är att flera av ledamöterna har synpunkter på hur man ska uppträda i talarstolen. Det talas flitigt om vad som är passande och mindre passande, etiskt och moraliskt. Jag föreslår att alla går hem och börjar med att ta sig själv i örat. Det var få stilpoäng i måndags.
