En tredjedel av landets kommuner har numera inte längre något traditionellt luciafirande där en lokal ljusdrottning får skänka värme och bidra till gemenskap. Även Göteborgs-Posten av alla trogna kulturbärare avstod i år från att medverka till att föra traditionen med Göteborgs Lucia vidare. Det är första gången sedan 1935 som Sveriges näst största stad inte längre har ett officiellt luciatåg. Intresset anses för svalt och för tillfället finns inga planer på att återinrätta traditionen.
Vad är det då för ett samhälle som de förändringsbenägna försöker skapa? Att en del kommuner motiverar luciatraditionen som stötande för vissa av medborgarna är rena tramset. Lucian är en del av den svenska kulturhistorien. Hon är en del av vår identitet. Hon står för värme, gemenskap och tänder ljus för jordens alla barn. Är det stötande? Då vågar jag inte tänka på vad motsatsen är.
Det handlar väl snarare om att beskriva våra seder och bruk samt den historia som har präglat samhället i sekel efter sekel. Att ge upp våra traditioner kommer inte, om nu någon tror det, leda oss till ett klokare och mer humant samhälle. Det gör oss snarare fattigare och mer identitetslösa. På sikt blir det ett land med många vilsna medborgare som är på ständig jakt efter sitt ursprung.
Hur ser ett samhälle utan traditioner ut? Att inte ha något att samlas runt lär knappast stärka gemenskapen, men det kanske inte är meningen? Vi ska kanske inte umgås i framtiden. Bättre sitta hemma stirrandes in i mobilen med en försiktig ursäkt för att vi överhuvudtaget existerar.
Att GP och deras medarrangörer inte orkade eller såg betydelsen av att föra luciatraditionen vidare i Göteborg är bara att beklaga. Nästa år ska vi bjuda in hela drakens redaktion till något av alla fantastiska arrangemang där Ale Lucia och hennes tärnor sprider värme, glädje och inte minst ett välbehövligt ljus. Att intresset skulle vara svalt för en av vårt lands mest stolta traditioner är bara en dålig ursäkt.
I veckans tidning hittar ni som vanligt många lokala reportage och på flera av dem ser ni en lucia titta fram. I vårt spridningsområde har intresset för ljusdrottningen varit allt annat än svalt. Barnens glädje över att sjunga och uppträda tillsammans under ett gemensamt tema är slående. Oavsett etnicitet tror jag vi kan vara överens om att denna tradition egentligen bara skänker kärlek och medmänsklighet. Att den bottnar i kristendomen innebär inte att vi måste dela tron, däremot måste vi väl i ett mångkulturellt samhälle även kunna fira våra svenska traditioner?
Hur går tankarna i den tredjedelen av landets kommuner som inte längre har något officiellt luciatåg? Står tomten och hans nissar på tur för nedläggning – för även han kan ju kopplas till vår tidigare utbredda kristna tro. På den tiden vi firade jul med anledning av kristi födelse…som Tage Danielsson en gång skrev.
