Veckans berättelse om hur arbetsgivaren Ale kommun har behandlat 19-årige Ola skrämmer mig, men kan förhoppningsvis leda till att den styrande politiken vaknar och inser att vägen till vallöftet ”Ingen ung utan jobb” är lång och mödosam. När inte ens kommunen som politikerna själva styr över kan följa arbetsmarknadens mest självklara regler och inte heller agera med det sunda förnuftet finns det starka skäl att reagera.
Inte nog med att kommunen avskedar en 19-åring med omedelbar verkan. Man gör det utan att motivera varför, utan att visa upp vad som ligger till grund och dessutom helt utan dokumentation. Inga papper skrivs under, inget avtal om villkoren för ersättning och värst av allt – inget samtal om hur vederbörande mår och ser på situationen. Om det är den här typen av erfarenheter kommunen vill ge sina ungdomar under sin första anställning har man lyckats väl. Väldigt väl. Om det finns en annan idé, har man lite att jobba med.
Jag har pratat med många om den aktuella händelsen. Ingen har varit i närheten av att hålla med om att Ola har felat. Hans telefon är dessutom full med lyckönskningar från tidigare lärarkollegor. Något har gått fel, riktigt fel. Vilka har kommunens utredare pratat med? Det är en enkel fråga som borde vara lätt att besvara, men svaren från chefstjänstemännen har mer eller mindre uteblivit. När jag dessutom vet att ingen har pratat med Ola blir historien ännu värre. Om inte båda sidor får uttala sig kan utredningen knappast anses vara underbyggd. Faktum kvarstår, att utredningen som man hänvisar till men som ingen annan har sett, har stulit jobbet från en ung människa.
Jag skäms inte över att erkänna att vi saknar kollektivavtal på arbetsplatsen Alekuriren. Vi följer däremot det grafiska fackförbundets riktlinjer, men har alltid erbjudit lite mer i kompensation mot att också kunna begära lite mer när nöden så kräver. Det har fungerat fläckfritt i snart 20 år. Jag låter hjärtat och hjärnan styra när problem uppstår. När personal har lämnat har vi alltid sett till att personen själv har fått vara med och diktera villkoren. Nuvarande och även tidigare personal är viktiga ambassadörer för företaget, därför anser jag att det är värt att bjuda till. Däremot får jag ofta höra att villkoren skulle vara sämre i det privata näringslivet jämfört med i offentlig sektor. Efter att ha tagit del av historien om Ola är jag övertygad om att så inte är fallet. Kollektivavtal i all ära, men om inte hjärtat och hjärnan får vara med spelar det ingen roll. Då är den enskilde personen alltid en förlorare. Det går inte att avtala bort.
19-årige Ola skickades hem i slutet av januari. Snart är det mitten av mars och han har fortfarande inte fått läsa motivet till varför och vad som nu väntar. Det är inte bara dåligt. Det är riktigt ynkligt och dessutom helt olagligt.
