Efter en interrimtid sjösattes Södra Bohusläns Räddningstjänstförbund den 1 januari 2017 och är ett kommunalförbund mellan Lilla Edet, Tjörn och Stenungsund. Inkörningsperioden har varit tuff.
I våras fick Carl-Ian Bissmark lämna uppdraget som förbundsdirektör. Därefter har Per Andersson och sedan årsskiftet Patrick D’Imporzanos tjänstgjort som tillförordnad förbundsdirektör.
– Nu har vi rekryterat en ny förbundsdirektör som kommer att vara på plats den 20 februari. Det är Marcus Sundberg som har ett förflutet inom polis och kriminalvården. Vi har haft problem med ledningsorganisationen, men från och med den siste januari försvinner stabchefstjänsten, säger Lars Ivarsbo.
Hur ser den ekonomiska situationen ut?
– Den är ansträngd. Budgeten gick ihop 2017, men efter det spändes bågen i förbundet när det gällde insatssnabbheten. Det skedde utan att en konsekvensanalys tagits fram. Kostnaderna har stuckit iväg och läget är mycket bekymmersamt.
Det är inte bara det ekonomiska underskottet som vållar förbundsdirektionen bekymmer. Åtta deltidsbrandmän på stationen i Lilla Edet har sagt upp sig samt flera ur den så kallade industristyrkan i Stenungsund.
– Det tidigare RIB-avtalet är uppsagt och förhandlingarna med nytt lokalt RIB 2019 strandade i fjol. Missnöjet resulterade i att åtta brandmän här i Lilla Edet sade upp sig.
Vad får det för konsekvenser?
– Det är riktigt illa. Jag lägger inga värderingar i själva förhandlingen utan konstaterar bara att man inte lyckats komma överens. Det är svårt att få tag i RIB-personal, särskilt i Lilla Edet som har extremt stor utpendling. Det har genomförts flera kampanjer för att locka nya brandmän till stationen, men utan större framgång.
Har SBRF någon framtid?
– Jag skulle inte sitta i direktionen om jag inte trodde på förbundet. Det man ska veta är att Lilla Edet inte själva kan styra förbundet. Det är tre medlemmar, helst med gemensamma önskemål, som ska tillgodoses.
– Räddningssverige fick ett bryskt uppvaknande i samband med Sörmlandsbranden, många fick en helt annan inställning till att samarbete är nödvändigt för att klara av krissituationer. Ta som exempel den samverkan som vi har inom Göteborgsregionen idag, som syftar till att använda gemensamma resurser på bästa tänkbara sätt. Där var vi inte för fem-sex år sedan.
– Vi måste nu fortsätta arbeta med organisationen, se över kostnadsbilden och kostnadsfördelningen mellan medlemmarna och få förbundet accepterat i alla led, avslutar Lars Ivarsbo.
