Den 43-åriga älvängenbon är själv döv och anser att dövkompetensen saknas hos beslutsfattarna.
– Om det skulle sitta en döv person i riksdagen så tror jag att det blir lättare för de andra politikerna att uppmärksamma det. Jag tror att teckenspråket hade uppmärksammats mycket mer eftersom en tolk då behöver närvara under riksdagens sammanträden, säger Emelie Frost.
Om hon lyckas med det, blir hon historisk. Aldrig någonsin tidigare har en döv person suttit i riksdagen, men centerpartisten menar att det kanske behövs om man vill sträva efter att de 349 mandaten ska spegla hela samhället så bra som möjligt.
– Teckenspråket blev accepterat som språk i Sverige så sent som 1981, men än idag finns det fortfarande väldigt mycket kvar att kämpa för. Jag vill påverka och därför vill jag in i politiken.
Även om hon länge brunnit för tillgänglighetsfrågan, så är hon relativt ny inom politiken. I höstas kom debuten när hon började engagera sig under centerpartistisk flagg – bara månader senare kandiderar hon till både riksdag och region.
– Man kan säga att jag halkade in på ett bananskal. Jag hade inte räknat med att stå på någon lista det här valåret, utan isåfall kanske först nästa. Samtidigt känner jag att det är en spännande utmaning.
Omkring 10 000-15 000 svenskar identifierar sig som döva. Antalet hörselskadade beräknas vara drygt tio gånger fler. Inför intervjun med lokaltidningen bokade Emelie en tolk via tolkcentralen. Denna gången gick det, men det är långt ifrån självklart att Emelie kan få tillgång till en tolk på önskad tid och på flera sätt styrs vardagen utifrån när tolkarna har möjlighet att ställa upp.
Hur är det är att leva som döv i Sverige idag?
– Vi har det ganska bra, men sedan finns det också mycket som inte är bra, säger hon och lyfter fram ett exempel:
– När det handlar om vardagliga saker som att besöka läkaren, gå på släktträff eller exempelvis genomföra den här intervjun, så kan tolkcentralen täcka kostnaden för tolken, förklarar hon och fortsätter:
– Men om jag behöver använda mig av en tolk för att kunna utföra mitt jobb så läggs kostnaden på arbetsgivaren istället. Då blir jag plötsligt väldigt dyr om man jämför med en hörande kollega. I princip får jag en prislapp på mitt huvud.
Kostnaden för att anställa en döv riskerar då att bli upp till två eller tre gånger så dyr jämfört med att anställa en hörande. Vilket såklart är något arbetsgivaren måste ta i beaktning vid en anställningsintervju. Därmed menar hon att man som döv inte har samma möjligheter att göra karriär. En annan sak som hon vill få till är ”rätten till vård på lika villkor”. Idag går det exempelvis inte som döv, att utan mellanhand, kontakta 1177.
– Då blir jag ju omyndigförklarad, jag är 43 år gammal men jag behöver fortfarande använda mig av min mamma för att jag inte kan ringa till vårdcentralen, säger hon och fortsätter:
– Jag är så beroende av andra människors välvilja. Jag kan inte vara så självständig i samhället som jag hade velat.
Även inom psykiatrin finns det hinder. Samtidigt som den psykiska ohälsan når nya nivåer, så finns det bara tre psykologer i hela landet som kan teckenspråk – en av dem finns i Göteborg men går i pension i september. Detta är några av frågorna hon hoppas kunna lyfta på högre nivå efter valet.
Hur hade det känts att bli den fösta döva i riksdagen?
– Det skulle vara fantastiskt. Jag tror att det var för två år sedan som Sverige fick sin första döva nämndeman. Det finns många situationer som hörande inte riktigt förstår. De kan tro att ett beslut är bra, men så gynnar det inte döva. På grund av att ingen har tagit upp det med döva utifrån deras perspektiv.
