Politiken säger att beslutet om Ale Vikingagård inte är taget, men när kommunfullmäktige klubbade årsredovisningen för 2014 skrevs värdet på gården ner till noll. Den anses med andra ord sakna värde och med det sagt har jag svårt att tro att samma politiker är beredda att göra den satsning som verksamheten behöver för att om möjligt röna framgång i framtiden. Om avsikten är att avveckla verksamheten är beslutet helt logiskt, men varför säger man inte det?
Synpunkter på att Kultur- och fritidsnämnden öppnat upp för möjligheten att stänga Ale Vikingagård redan i sommar har inte uteblivit. Det finns många som håller verksamheten kär och tycker att den nu tillhör en naturlig del i kommunens utbud. Det som saknas är idéerna om vad som bör göras för att få gården att öka sin attraktivitet och bli en motor i Ales besöksnäring. Någon har nämnt att den planerade hövdingahallen måste förverkligas, att nyckeln helt enkelt sitter i ytterligare ett hus. Det krävs nog mer än så. Framför allt så måste det finnas en politisk övertygelse om att detta är rätt verksamhet för Ale, att det finns en potential och ett unikt attraktionsvärde. På den punkten har inte våra politiker övertygats och de har inte heller inspirerats av att det kan finnas en framtid för Ale Vikingagård. Någon menar att det borde finnas EU-medel att söka för driften, men det är nog lättare sagt än gjort. Sedan ska sägas att utan EU-medel hade gården aldrig varit byggd. På den punkten har Ale kommun varit ett föredöme och har erhållit många sköna miljoner i bidrag för uppbyggnaden. Huruvida dessa i framtiden kommer att bli ansedda som felinvesterade återstår att se, men helt klart är att de skapade sysselsättning såväl under byggtiden som efteråt. Någonstans försvann dock både energin och idéerna för den fortsatta finansieringen.
Kanske skulle såväl politiker som tjänstemän sätta sig med Asta Bengtsson, 91, från Alafors. Hon tillhörde klassen som fick göra det första studiebesöket i Äskekärr där Sveriges enda bevarade vikingaskepp hittades år 1933. Asta saknar inte övertygelse om varför kunskapen om vår historia är viktig att bevara. Upprört ringer hon upp efter att ha läst förra veckans artiklar om nedläggningshotade Ale Vikingagård. Jag får chansen att träffa henne och höra om den stolthet som hela bygden kände efter att fyndet vid Göta älvs strandlinje blivit känt. Hon berättar också hur hon började arbeta vid Ahlafors spinnerier blott 14 år gammal. Lika många år senare söker hon sig till nästa stora arbetsgivare, Surte Glasbruk. För att som kvinna få en anställning vid bruket 1962 krävdes dispens från regeringen. När brukets dagar var räknade tog sig Asta över älven, där hon sökte jobb på Kungälvs sjukhem 1978. Hon fick börja samma dag…
Det är en fascinerande livshistoria som jag får till mig, om förutsättningar och villkor vitt skilda från hur vi lever idag. De kunde inte bara gå från ett industrijobb till ett annat, utan dessutom börja samma dag som de sökte tjänsten.
När vi så pratar om kommunens vikingatida historia låter det inte som att den ligger över tusen år tillbaka i tiden. Asta Bengtsson berättar detaljerat hur hon tittade ut över Äskekärrsskeppet för över 80 år sedan. Plötsligt känns allt så nära och när det gäller historia är det ju sant – den ligger inte bara bakom oss – vi står dessutom på den!
