Demokratins spelregler måste alltid beaktas och i vissa fall försvaras. Ukraina är det bästa exemplet för det sistnämnda. Skulle landet falla vinner en fruktad diktatur ny mark och ökar pressen på hela Europa. Det skulle vara demokratins största motgång sedan Berlinmuren revs och Sovjetunionen löstes upp för över 30 år sedan. Hur kunde det gå så snett? Att diktatur och auktoritära ledarskap som vi sett så förödande konsekvenser av i historien, plötsligt vinner ny terräng. Någonstans har vi i väst säkert ett delansvar. Den ryske diktatorns bitterhet och rädsla för demokratisk utveckling borde västvärlden ha upptäckt tidigare. Det känns som att dialogen med Putin borde ha prioriterats bättre och varit lika självklar som taktiken numera är att isolera honom. I mina ögon är kriget mellan Ryssland och Ukraina lika mycket ett slag om demokrati och mänskliga rättigheter. En drabbning som måste vinnas av väst.
Bryter vi ner konflikten och kriget till lokal nivå handlar det om att försvara medborgarnas rättigheter till insyn i kommunen som driver skola, vård och omsorg, i regionen som tar hand om kollektivtrafik och sjukhus samt inte minst i statens övergripande ansvar för till exempel infrastruktur, försvar, rättsväsendet, finanspolitik, bistånd och migration. Rätten till att kunna syna det offentliga och ställa våra makthavare till svars. Det är så vi har utvecklat vårt samhälle, att folket alltid ska ha makten, även om det ibland kan ta fyra år innan ett styre byts ut så är möjligheten att bedra sitt lands befolkning alltid tidsbegränsad.
En av de viktigaste grundbultarna i vårt moderna samhälle är yttrandefriheten, men även om den med all rätt bär en stolt gloria har den också utmanat oss på senare tid. Att bränna koranen och andra heliga skrifter samtidigt som man menar att det är en del av den svenska yttrandefriheten är lika galet som själva handlingen. Det är kränkande och mycket provocerande, långt från västvärldens grundläggande värderingar om ett humant och demokratiskt samhälle. Först när det går upp för oss att mer eller mindre en hel muslimsk värld riktar sin ilska mot landet återtar vi förståndet. Polisen har nu stoppat två planerade koranbränningar med motiveringen att det hotar Sveriges nationella säkerhet. En formulering som sannolikt var politiskt förankrad, att fortsätta förhandla om ett Nato-inträde samtidigt som koranen bränns utanför den turkiska ambassaden kunde även Kristerssons regering inse vara en omöjlighet. Yttrandefrihet som alltid har varit så självklart i vår del av världen behöver uppenbarligen även den regleras och om inte annat förses med en manual. Att bete sig kränkande och förnedrande för att i nästa stund gömma sig bakom grundlagen om yttrandefrihet är inte gångbart. Visste ni förresten att den danske högerextremisten, Rasmus Paludan, ansökte om att bränna en koran i Surte centrum i somras? Demonstrationen blev aldrig av, men så nära helvetet har Ale aldrig varit tidigare.
