Det var i maj förra året som Maria Bergqvist Jeffs smittades av coronaviruset. Hon insjuknade snabbt och tvingades kontakta vårdcentralen.
– Några månader tidigare hade jag fått en behandling för min MS som påverkar immunförsvaret. Läkarna uppmanade mig att inte ta något vaccin mot covid förrän oktober och när det konstaterades att jag hade blivit smittad dröjde det inte länge förrän jag fick hög feber. Efter två veckor var jag så trött att jag knappt kunde stå på benen, berättar hon.
Hon fördes till Kungälvs sjukhus med ambulans.
– När jag anlände till akutintaget kom det vårdpersonal från alla möjliga håll och efter två dygn fördes jag till intensivvårdsavdelningen. En narkosläkare berättade då att jag skulle läggas i respirator.
Kände du någon oro?
– Jag hade aldrig legat i respirator tidigare, men jag har blivit nedsövd under operation och det tycker jag inte om eftersom man tappar kontrollen. Det finns en viss känsla av oro i att vara utlämnad och inte veta vad de gör med en – men jag var för svag för att protestera.
Efter två veckor vaknade Maria igen och till en början såg hennes hälsa ut att gå åt rätt håll.
– Men det vände snabbt igen och läkarna meddelade att jag skulle sövas igen. Enligt en sköterska hade jag då sagt: ”Snälla gör inte det, jag kommer inte att vakna igen.”
Läget var då kritiskt för Maria. Hennes lungor var skadade, så även njurarna och hjärtat.
– Min man fick då ett samtal från en läkare. Han uppmanades att komma till sjukhuset då jag förmodligen inte skulle överleva. De hade testat alla möjliga behandlingar, men inget fungerade, säger Maria.
Det var dock inte över. Läkarna på Kungälvs sjukhus gjorde ett sista försök med en kortisonbehandling som fick önskad effekt.
– Av någon anledning reagerade min kropp väl på behandlingen och jag blev successivt bättre. Efter totalt 30 dagar i respirator vaknade jag, säger hon.
Därefter följde en lång och tuff återhämtningsperiod för Maria.
– Min syresättning var dålig. Jag kunde inte sätta mig upp i sängen utan att välta. Dessutom fick jag bältros, vilket gjorde oerhört ont och smärtlindringen hjälpte inte.
Hade du dödsångest någon gång?
– Nej, men jag var deppig ibland. Jag började att tappa håret och kunde inte röra mig. Det var jobbigt, såklart – men jag var alltid fast besluten att bli frisk. Mitt första mål var att kunna gå på toaletten själv. Dagligen gör vi människor grundläggande saker utan att tänka på det, och när man inte kan genomföra dem förstår man hur mycket det betyder.
Efter totalt 109 dagar på sjukhuset fick Maria återvända till sitt hus i Skepplanda.
– Det var den 9 september och jag minns att jag var orolig. Jag hade blivit hospitaliserad, det var tryggt att ha vårdpersonalen runt sig, men nu skulle jag få klara mig på egen hand.
Under tiden på sjukhuset hade Maria gått ner 15 kilo, men med hjälp av fysioterapeuter och rehabassistenter blev hon långsamt starkare.
– Fram till i mitten av december satt jag i rullstol. Sedan övergick det till rullator och i februari använde jag krycka eller käpp. När jag reste mig upp första gången kände jag mig väldigt lång. Helt plötsligt såg jag allt från en annan höjd, berättar Maria.
I dag går hon utan något stöd, men Maria har fortsatt en lång bit kvar i sin rehabilitering.
– Fysiskt är jag inte på samma nivå som före covid. Jag hade blodproppar i lungorna och därför måste jag äta blodförtunnande medicin under en lång tid framöver. Jag blir lätt andfådd och klarar därför inte att gå långa sträckor, säger hon och fortsätter:
– Jag mår däremot jättebra psykiskt. Det är underbart att leva och njuta av enkla, små saker.
Maria sitter vid sitt köksbord och i handen har hon en dagbok från sin tid på sjukhuset.
– Det är sköterskorna på IVA som har skrivit något varje dag. Jag har läst allt och det är väldigt intressant eftersom jag inte kommer ihåg så mycket.
Är det svårt att ta in vad du har varit med om?
– Både ja och nej. För mig är det viktigt att prata om det. Jag och min man har gjort det mycket och vi vågar även skratta, vilket är en bra medicin.
Vid hennes ben sitter familjens hund, Zara. Maria klappar henne över ryggen och säger:
– Jag vill kunna gå en lång skogspromenad med mina hundar. Just nu klarar jag bara att ta mig runt den lilla rundan, som är cirka 800 meter.
Bilder: Kajsa Thorson.
