Det är en vinterkväll. Mörkret har sänkt sig över Mölndal och Mikael ska göra något som han aldrig tidigare har gjort. På sig har han en kjol, kappa och peruk. Länge har han drömt om att få vara kvinna och som 25-åring tar Mikael första steget: han skulle gå ut i kvinnokläder.
– Jag var så nervös. Varje steg jag tog kändes som ett steg längre från tryggheten. Det kändes som att jag exponerade mig totalt. Någon taxibil for förbi och jag kände inte marken till slut. Jag var så uppfylld av eufori och glädje. Så ville jag känna hela tiden och jag hade svårt att sova den natten.
Vi vrider tillbaka tiden till 70-talet. En liten grabb i Halmstad längtade efter något annat. När möjligheten gavs öppnade han sin storasysters garderob och provade hennes kläder.
– Jag lekte mycket med kompisar, både pojkar och flickor. När jag umgicks med tjejer fanns det en helt annan värme, jag kunde inte sätta fingret på det. De hade fina kläder och jag ville också vara fin, men jag var tillskriven att vara kille. Redan som femåring fanns det en längtan, men jag valde i stället att distrahera mig genom tonåren. Jag trodde att det var något fel på mig och jag försökte träna bort det med hjälp av orientering, berättar Milla.
När hon flyttade till Mölndal i mitten av 90-talet följde en mörk period. Ångesten gjorde sig ständigt påmind och med det utvecklades tvångstankar.
– Jag minns när jag skulle gå upp för en marmortrappa. Det tog mig fyra timmar eftersom jag var så rädd för sprutor och HIV. Jag tyckte att jag såg sprutor överallt. Det var fullständigt kaos i huvudet på mig. Under den här perioden träffade jag en kvinna och efter att jag hade gått ut i natten med kvinnokläder hade jag svårt att stänga ute mina känslor. Jag förklarade för henne att jag hade ett behov av att uttrycka mig kvinnligt och hon valde att försöka förstå, berättar Milla, som vid millennieskiftet flyttade till Nol.
De var ett par i 15 år och förhållandet var som en berg- och dalbana.
– De jobbiga stunderna tog över och jag kände att jag inte orkade vara två personer. Jag var en del av mig, men inte hela jag. Att vara Mikael var som att jag var halvt sann mot mig själv. 2011 fick jag ett jobbuppdrag i Södertälje och kravet var att vi skulle vara på plats. Jag var hur glad som helst eftersom jag kände att jag ville komma bort. Jag bodde i en enrumslägenhet i ett öde område och var ensam hela tiden. Där kom alkoholen in i bilden, jag fastnade i ett beroende och kände att jag ville exponera mig ännu mer. Jag klädde upp mig och åkte till Drottninggatan. Där stod jag för första gången i dagsljus och var väldigt nervös. Jag var beredd på påhopp och till och med på att bli knivstucken om någon skulle störa sig på mig. Men det hände ingenting, ingen hånskrattade och jag blev överraskad av att det var så lätt. Det var där som Milla tog sats och sparkade upp dörren.
Allt började förändras mer och mer. Rummet fylldes av kvinnliga attribut och Milla gick ut på nattklubbar.
– Jag stortrivdes och var inte rädd för någonting. Efter 14 månader var jag tvungen att flytta hem igen och då valde jag och min flickvän att gå isär. Det gick inte längre.
2013 flyttade Milla till Surte och hon bytte jobb till Volvo Cars.
– Jag kände väldigt tidigt efter separationen att jag ville leva ett liv, inte två. Det var Milla jag ville vara och folk i min närhet tog det positivt. Jag pratade med min chef och det var inga problem där heller. Allt var upp till mig nu och det var läskigt.
Tiden efter identitetsbytet var svår för Milla. Hon fick ta emot mängder med trakasserier och alkoholberoendet blev värre.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få ta emot så mycket skit. Det var trakasserier på jobbet. Dolda fniss, blickar som såg ut som att någon hade bitit i en citron och kränkande kommentarer. Det var värst utanför jobbet. Där var det något varje dag i fyra och ett halvt år på grund av att jag var den jag var. Jag kan handskas med hat, men ren avsky är förskräckligt. Det är obehagligt att människor kan vara så elaka, säger Milla och fortsätter:
– Mitt alkoholproblem blev värre och till slut valde jag att be om hjälp. Jag tog antabus och har varit nykter i 25 månader.
I januari 2018 inträffade en incident på jobbet som tog Milla ner till botten.
– Det var någon som hade fimpat på min bil och jag hade svårt att inte ta det som en personlig markering mot mig. Jag föll ner under isen och blev otroligt ledsen. Två dagar senare vaknade jag av att jag tänkte vad som händer om jag tar 30 alvedon, men jag hade inga hemma. Jag satte mig i bilen och försökte köra av motorvägen. Jag ville dö, men ångrade mig i sista sekund. Jag orkade inte kämpa längre. I april samma år fick jag hjälp av psykiatriska akuten i Kungälv och blev diagnostiserad med depression.
Det blev vändpunkten till ett bättre liv. I dag lever hon i sin lägenhet i Surte och mår bättre än någonsin tidigare. Trakasserierna är färre och hon väntar på en operation för könskorrigering. I juni släppte Milla boken ”Att våga blomma ut” och hon föreläser om sitt liv. På frågan vem som är hennes förebild tänker Milla länge innan hon svarar:
– Mig själv. Jag är stolt över att jag efter 40 år vågade ta steget även om det var fruktansvärt jobbigt, men det var nödvändigt eftersom jag kände ett stort behov. Det är många som har varit elaka, men jag har inte gett igen även om det har varit svårt. Det är jag stolt över. Jag vill gärna besöka skolor i Ale och föreläsa om mitt liv.
