Jag vaknar på morgonen och tänker FAN jag vaknade i dag också. Det känns som att min själ håller på att gå sönder eller är det mitt sinne? Jag vet faktiskt inte längre hur det känns att vara glad eller lugn det är nästan så att allt jag en gång var är ett minne blott och att jag långsamt men väldigt säkert håller på att dö, men vems fel är det? Jag vet att mitt liv är mitt ansvar men vart slutar mitt ansvar och ditt tar vid? Frågorna som jag ständigt ställer mig själv är, vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vågar jag berätta något och för vem?
Ofta så känns det som att jag står mitt i ett rum bland en massa människor och skriker men ingen ser mig eller hör mig. Är det en hemsk tanke att jag önskar att han skulle att slå mig i stället för att prata med mig och varför känner jag att det skulle bli lättare om han bara skulle slå mig! Då kanske någon ser vad som händer konstant.
Snälla slå mig i stället för blåmärken försvinner men dina ord slutar aldrig eka i mitt huvud och jag orkar inte lyssna mera. Att jag blir glad av ett sms som säger god morgon för att en kort stund senare få ett samtal där du hotar att ta livet av mig om jag inte gör som du säger. Varje dag är ett orosmoment och varje sekund känner jag rädsla, förvirring och tvivel. Du gör mitt liv till ett levande helvete och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.
Vem ska jag vända mig till? Vart ska jag ta vägen? Snälla hjälp mig!
Mäns våld mot kvinnor syns inte alltid, ibland är våldet osynligt och svårt att upptäcka. Andra gånger är våldet väldigt tydligt där blåmärken är synliga och ett och annat rivsår behöver plåstras om och ibland finns det även barn i bilden som ser på. Men oavsett hur våldet utspelar sig så måste de utsatta kunna känna en trygghet i sin kommun och i samhället, du ska veta vart du kan höra av dig, du ska inte blir lotsad från instans till instans utan det ska vara lätt att få hjälp när du bestämt dig för att lämna. Det gäller även boendet, för hur ser det egentligen ut? Vi behöver säkerställa att en person med eller utan barn ska få en ny bostad utan att behöva vänta i flera år, tillgången till bostad måste också möjliggöras för samtliga våldsutsatta, även där partnern utövar ekonomiskt våld genom tex omöjliggöra egen ekonomi för partnern. Hur arbetar vi i de olika kommunerna med det här och kan vi göra något tillsammans?
Känner du någon som är utsatt eller är du själv i en situation du inte kan ta dig ur så kan du alltid vända dig till Kvinnofridslinjen.
Kvinnofridslinjen är öppen dygnet runt och ger stöd till dig som utsatts för hot och våld. Samtalet är gratis och syns inte på telefonräkningen. Du kan vara anonym när du ringer.
Berättelsen i texten är en vittnesberättelse som vi har fått tillåtelse att publicera.
Lena Orstadius
Gruppledare S Ale
Christine Marttila
Ordförande LO väst Sverige
