Mathilda Einarsson har haft assistans 28 timmar i veckan. Hon behöver det för att klara vardagen. Döm av hennes förvåning när en ny biståndsbedömning plötsligt slår fast att hon inte längre är i behov av assistans. Inte nog med att man som handikappad ständigt utmanas i livet, nu tvingas Mathilda återigen gå en kamp mot kommunen i Förvaltningsrätten. En instans som redan tidigare givit henne rätt. Nu är det dags för en ny rond.
Det finns starka skäl att ifrågasätta hur Myndighetssverige agerar och den bristande dialog som verkar finnas. En myndighet handikappanpassar Mathildas bil för en miljon kronor, en annan myndighet anser inte ens att hon har rätt till ett handikapparkeringsstillstånd…
Det finns all anledning att fundera kring bristerna i dialogen mellan olika offentliga instanser, men jag undrar också var respekten för yrkesfolk tog vägen. I Mathildas fall är läkarintygens budskap väldigt tydliga. Det råder ingen tvekan om att hon behöver assistans för att klara vardagen, men läkarintyg väger tydligen inte tillräckligt tungt längre. Sen när slutade vi lita på polisen, juristerna och läkarna? Vissa yrkeskategorier borde vi ha en extra respekt för. Läkarna är en sådan grupp. Att födas med ett handikapp och att redan från första dagen ha en begränsad möjlighet att leva självständigt borde vara nog. Den svenska modellen bygger ju på att vi med våra gemensamma resurser hjälper och lindrar besvären för de som är i behov av särskilt stöd. Jag hoppas och tror att sjuka och handikappade ofta får en bra hjälp i det svenska samhället och kanske är det just därför som berättelser om Mathilda blir så angelägna att publicera.
Varför ska en person som haft rätt till assistans tidigare och inte har fått en förbättrad sjukdomsbild behöva kämpa för att få fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt? Att ständigt utsättas för att behöva bevisa sitt handikapp och sina begränsningar är upprörande.
En annan frågeställning är vilka signaler det skickar internt i kommunen om den ena biståndsbedömningen säger 28 timmars assistans och nästa gång ärendet är uppe anses behovet vara lika med noll. Plötsligt ska en person som behövt assistans för att klara vardagen lösa allt på egen hand. Den tidigare biståndsbedömningen som Förvaltningsrätten slog fast är nu inte bara ifrågasatt, den raderas helt. Mathilda ska plötsligt klara allt själv.
Behöver jag påminna om att trollspöets magi bara finns i de förtrollande sagornas värld? Det finns inga mirakel och jag tror att det dessutom är väldigt sällsynt att människor som vill leva självständigt begär mer assistans än de behöver. Därför borde biståndsbedömning av handikappade och sjuka ske med betydligt större respekt än vad som verkar vara fallet i Mathilda Einarssons berättelse. Dessutom växer frågan om vart tog rätten till ett självständigt liv vägen?
