När familjen Carlmark beslutade att flytta sitt repslageri från Åmål till Älvängen 1916 visste ingen att det skulle bli något vi än idag pratar om och som kom att bli en viktig del av Ales industrihistoria. Under en stor del av 1900-talet slogs det rep i Älvängen, byggdes batterier i Nol och blåstes glas i Surte. Det påverkade hur orterna utvecklades. Runt Carlmarks etablerades ett mindre kluster av industrier där Wicanders kork- och kapsylfabrik blev en tungviktare. Allt har sin tid och idag finns ingen av dessa industrier kvar, men på den gamla repslagarbanan i Älvängen och glasbruket i Surte har frivilliga entusiaster lyckats bevara historien. Ideella industrimuseum som på ett fantastiskt sätt fortfarande kan berätta om dåtidens stora verksamheter. Repslagarmuseet beskrivs som ett levande museum – en beskrivning som är helt korrekt. Här slår man fortfarande rep för besökarna, men det som slår mig mest är att doften av tjära och hampa gör att industrin fortfarande känns så påtagligt nära. Den nya utställningen om Carlmarks 200 år som invigdes i söndags är viktig, då den är en del av det som kom att påverka hela Älvängens utveckling.
En 300 meter lång repslagarbana med anor från Åmål är fortfarande ett viktigt landmärke för orten. Därför är det också angeläget att repslagerihantverket bevaras. Det är en hemsk tanke att vi en vacker dag står där med en fullängdsbana, men ingen vet hur den bäst används. Att slå rep är en ädel konst och det handlar kort sammanfattat om att gå bakåt för att komma framåt med tillverkningen.
I Föreningen Bevara Repslagarbanan finns hantverket bevarat, men även där tickar tidens tand. Det gäller att snarast konservera deras kunskaper. En satsning skulle kunna vara att göra en instruktionsfilm. Om inte annat så för att åtminstone kunna visa hur maskinerna användes den dagen ingen längre kan slå rep på riktigt. Det är ändå en avskyvärd tanke, att vi istället för att få uppleva hantverken, höra ljudet från maskinerna och känna doften av såväl kära som hampa ställer oss framför en skärm.
– Jaha, var det så det gick till!
Frågan är vems ansvaret är att dåtidens traditioner och yrkeskunskaper bevaras? Att det skulle falla under rubriken ”kommunal kärnverksamhet” är nog till att ta i. Är det regionen som just nu har svårt att klara sjukvårdens behov eller är det staten som behöver rusta både försvaret och polisen för att trygga vårt samhälle? Sannolikt landar det på entusiasternas och eldsjälarnas bord. Så vad händer den dagen repslagning inte längre fångar tillräckligt mångas intresse? Den knuten behöver vi lösa innan det är försent.
