Skriv om det verkliga livet, inte bara politiska spekulationer! Uppmaningen fick jag i ett mejl och jag har grubblat lite över det. Jag vet att jag gjorde det ett tag, men kände att det blev för utlämnande, men okej – här ska du få ett par rader om hur förvirrande vardagen kan te sig för en redaktör.
Måndag morgon. Den började jag reflektera över redan på söndagskvällen. Jag måste upp tidigt. Varje minut kommer vara nödvändig att ta i anspråk för att pressläggningen inte ska medföra akut hjärtstopp. Självklart försover jag mig. Kommer upp två timmar senare än beräknat. Dålig start tänker jag, men dagen hade knappt börjat!
Jag hade elva artiklar på mitt samvete denna dag, ingen var påbörjad. Helgen hade ägnats åt fel saker. Problemet var att jag behövde uttalanden till tio av artiklarna. Vid lunch hade jag fått tag på en person. Det är ju inte klokt tänkte jag. Vi som lever i en värld där alla är uppkopplade, ändå går det inte att få tag på människor. Jag som trodde att det var fördelen i cybervärlden…att alla var nåbara.
Det går bättre på eftermiddagen, men alla ringer samtidigt och telefonen hinner inte laddas. Det går inte ens att ladda den upptäcker jag. Den är kaputt! Plötsligt är jag själv inte nåbar! Det är kaos! Det blir inget bra av någonting.
Klockan närmar sig nio på kvällen. Det mesta har börjat falla på plats, även ögonlocken börjar hänga. Jag har en bildtext kvar. Det är en bild på fyra killar. Jag känner många, men inte någon av dem, så jag måste hitta blocket med anteckningen i. Jag har skjutit det framför mig eftersom jag vet att det kan ta tid, då jag har en förmåga att använda mer än ett block i veckan. Nu är det bara bildtexten kvar och blocket måste fram. Jag letar.
Klockan blir tio. Totalt förvirrad. Ett block är borta. Jag går igenom helgen, händelseförloppet och kommer fram till att blocket måste blivit kvar hemma efter reportaget. Iväg hemåt.
Inget block. Letar förtvivlat. Men vänta! Det måste ligga kvar i bilen. Upptäcker att jag inte har samma bil som under helgens transporter mellan arrangemangen. Vilken bil hade jag då. Volvon! Blocket ligger i volvon – men stopp ett tag! Var är volvon?
Det är inte sant, snälla Per-Anders. Du kan tappa bort mycket och mycket har jag accepterat genom åren, men inte en bil. Man tappar liksom inte bort en bil! Jag skäller ut mig själv, men blir inte mindre stressad av det. Pulsen börjar skena. En förbaskad bildtext kvar att fylla i på jobbet och här står jag och vet inte vart jag ställt bilen.
Stress och logik hänger inte ihop, men efter några djupa andetag bestämmer jag mig för att åka tillbaka till redaktionen och konstruera en bildtext. Då slår det mig plötsligt – pendelstationen. Jag blev ju försenad till tåget i lördags och tog bilen till pendeln. Vid återkomsten var det inte läge att ta bilen hem och volvon blev kvar!
Åh, älskade bil där är du, tänkte jag när jag körde in på parkeringen. Men var är blocket? Inte där i alla fall. Panikslagen och med svår ångest klev jag in på redaktionen. Klockan hade passerat midnatt. Det var dags att ge upp. Går in på toaletten och spolar lite kallt uppiggande vatten i ansiktet – va? Bredvid toaletten ligger ett block, kusligt likt det jag letat efter under snart fem desperata timmar.
Javisst, jag hade ersatt min glömda GP med att läsa igenom mina anteckningar under morgonbesöket – och blocket blev kvar. En timme efter midnatt åkte jag hem, tämligen nöjd med att ha hittat både block och bil. Någon läxa är jag rädd för att jag aldrig lärde mig, denna gången heller. Det gick ju bra till sist, men att det blir många timmar på jobbet är bara mitt eget fel!
