Jag känner ofta en stor stolthet över Sverige som nation. Vårt humana och solidariska samhälle med välfärdens alla utmaningar i ständigt fokus. Helgens demonstration i Göteborg, där Nordiska motståndsrörelsen (NMR) gavs möjligheten att med skydd av yttrandefriheten samlas och marschera för att föra fram sitt våldsbejakande budskap, fick mig att tänka om. Sverige har blivit förlamat och våra grundlagar är omoderna. De skyddar oss inte längre för delar av det samhälle som vi låter växa fram. Yttrandefriheten är självklar så länge det inte handlar om att kränka eller hota någon. Lika lite har en organisation som uppmanar sina medlemmar att bära kniv och uttrycker hat mot valda folkgrupper rätt att öppet demonstrera. Lördagens demonstration som kostade skattebetalarna hundratals miljoner skulle aldrig fått äga rum. Med vilken rätt tillåter vårt förlamade Sverige en demonstration vars syfte är att skada vårt demokratiska samhälle? Våldsbejakande grupperingar ska inte skyddas av våra grundlagar. Någonstans måste det väl finnas en gräns även för yttrandefrihet? Är det så enkelt att lagstiftarna helt enkelt inte hänger med?
Lika upprörande över lagstiftarnas passiva förhållande till att utveckla grundlagen om yttrandefriheten är det att gång på gång informeras om LSS-lagstiftningen. Den behandlar rätten till bland annat rätten till assistans. Det är ett ansvar som delas av kommun och staten. Försäkringskassan har efter ett antal vägledande domar valt att göra en uppmärksammade omprövningar. Beslut som har förändrat vardagen för människor med stort behov av stöd och inte minst assistans.
Efter att ha tagit del av lokaltidningens upprörande berättelse om Malin Apel som nekas stöd av kommunen läste jag på lite. Regeringen skriver på sin egen hemsida: ”Hur domstolar, Försäkringskassa och andra myndigheter tolkar lagen och rättspraxis får regeringen inte ha några synpunkter på. Men det är regeringens ansvar att följa vad konsekvenserna blir för de personer som har rätt till personlig assistans och eventuellt föreslå lagändringar. Regeringen har nu tillsatt en utredning som ser över hela LSS-lagstiftningen. Målet är att lagen ska bli enklare att tolka så att alla behandlas lika”. Det låter ju hoppfullt, men sätter en nu in i tanken att vara en av de som plötsligt nekats personlig assistans. Känns en ”utredning” som ett bra stöd i vardagen? Det här är människor vi pratar om och alla de fruktansvärda reportage i mängder av olika mediekanaler skildrar vad medborgare i Sverige utsätts för idag – just nu. Håll med om att det inte alltid känns som att lagstiftningen hänger med.
I svåra ekonomiska tider kommer presentationen av ett nytt kommunhus på Ale Torg i början av nästa år att återigen väcka de starka känslor som har föregått ärendet. Det sker lagom till att valrörelsen startar och även om det finns en uttalad politisk överenskommelse om att inte riva upp beslutet tvivlar jag inte längre på att kommunhusfrågan kan bli en valfråga.
Arkitekt Olle Skoglund gjorde i veckan ett utspel där han föreslår att kommunen ska göra en kullerbytta när det gäller kommunhuset. Istället för ett stort vill han se fem mindre – samtliga placerade vid kommunens pendelstationer. Enligt Skoglund skulle det kosta hälften så mycket och närheten till pendeln skulle bidra till unika möjligheter. Personligen har jag svårt att släppa tanken på att utveckla Ale Kulturrum till kommunhus. Det bottnar främst i alla de synpunkter som personal har fört fram om att byggnaden inte är lämplig som grundskola och att investeringspengarna därmed skulle göra större nytta för en ny högstadieskola i Nödinge. Ett utbyggt Ale Kulturrum skulle göra sig mer lämpligt som Kommunens hus med bibliotek, teater, sporthall, café och en gemensam kommunadministration. En kalkyl på ett sådant projekt skulle garanterat vara sundare än på ett helt nytt. Dessutom skulle investeringen göras i en fastighet som kommunen redan äger. Intressant tanke, men tåget om kommunhuset har sannolikt redan gått – alla miljoner till trots.
Läs också: Oppostionsrådet Mikael Berglund: ”Det är illa, riktigt illa!”
