För mig är luciafirandet ett tillfälle att stanna upp. Ljusdrottningen har en magisk kraft och med all rätt sprider hon värme omkring sig. Tillsammans med sina tärnor bjuder hon alltid på charmfull underhållning. Det blir en behaglig stämning och ett lugn som sällan omger oss blir plötsligt påtagligt när tåget äntrat scenen. Jag tror inte att jag är ensam om att sätta värde på luciafirandet. Många känner som jag, men ändå läser jag med en stor klump i magen att Göteborgs-Posten spår att de sista luciorna nu tågar ut från kranskommunerna. Draken lämnade själv sitt engagemang i Göteborgs Lucia förra året och därmed föll den stolta traditionen bort. Ingen annan tog vid, vilket för mig är en gåta. Ska göteborgarna avstå från tomten i framtiden också?
I Ale var det kämpigt att finna kandidater i år. Det ska vi nu ta lärdom av. Vi ska inte ge upp utan strid som Sveriges näst största stad valde att göra. Tvärtom. Vi ska rusta oss inför slaget om Ale Lucia. Vi ska växla upp och sätta mål som att ha fler kandidater än någonsin tidigare redan nästa år. Jag tror inte det är omöjligt, men vi måste hjälpas åt. Det måste finnas fler aktörer som kan stötta och marknadsföra Ale Lucia som ett av årets stora event. Kulturskolan borde vara en tänkbar samarbetspartner i samarbete med de ideella eldsjälarna i arrangörsföreningen och självklart ska lokaltidningen även fortsättningsvis vara en huvudpartner. Ale Lucia ska försvaras, men om röstningen ska vara kvar eller om lotten ska få avgöra vem som bär kronan kan alltid diskuteras. Lucia handlar om så mycket mer än om en tradition. Det är goda värderingar, värme, gemenskap och ett tillfälle att stanna upp, kanske till och med ett läge som får en del att släppa mobiltelefonen…och dessa stunder ska vi vara väldigt rädda om – för de är tyvärr inte särskilt många.
Veckans tidning innehåller ett reportage om två personer som ser verkligheten som den är, men väljer att agera. Ungdomar vädjar om fler mötesplatser, platser att hänga på. Medan andra tänker och utreder agerar eldsjälar med stora hjärtan. Agneta Fast och Tobbe Engström är två lysande exempel. De är inte alltid själva på plats rent fysiskt, men de skapar förutsättningar för ungdomar att hitta en trygg trygg utgångspunkt. Agneta Fast tog vara på en tom lokal som hyresgästföreningen på Klöverstigen förfogar över och Tobbe Engström såg till att låsa öppen en annars stängd idrottshall i Bohus.
Båda initiativen gör att ett stort antal ungdomar har fått en tydlig destination.
I samma tidning gnäller Västtrafik över oroligheterna i Älvängens resecentrum. Bara ingen tror att lösningen är att låsa dörrarna… Tvärtom öppna upp några andra portar så ska nog ungdomarna i Älvängen också hitta rätt. Vänthallen vid pendelstationen bör inte vara så svår att konkurrera ut. Det gäller bara att hitta nycklarna.
