Veckans artiklar om personalens flykt från den öppna fritidsverksamheten i Ale under de två senaste åren kommer garanterat att väcka känslor och åsikter. Några kommer ogilla att vi väljer att publicera detaljer i enskilda personalärenden och att personer i ledande ställning hängs ut.
Det här är en svår balansgång, men hade inte så många slutit upp och berättat samstämmigt om sina upplevelser hade jag nog fortsatt att tveka. Hade det bara handlat om ett fåtal individer hade jag nog inte reagerat, men när en hel yrkeskår med stora Alehjärtan väljer att gå… Ja, då är det skillnad.
När dessutom föräldrar, ungdomar och andra anställda i kommunen frågar oss varför vi inte skriver något om kaoset på Fritid inser jag ändå att det finns ett stort informationsbehov.
Av artiklarna framgår att ledning och tidigare anställda ungdomscoacher drar åt olika håll. Det är förvisso inget spektakulärt i sig, däremot är det närmast fascinerande hur olika man kan uppfatta en situation. Tidigare personal i den öppna fritidsverksamheten säger utan avvikande mening att de har slutat på grund av ett helt oacceptabelt ledarskap. Ledningen säger däremot att personalflykten handlar om oviljan till förändringar.
Hur är det möjligt?
Den frågan återkommer dessvärre flera gånger i den här historien. Hur är det till exempel möjligt att tala om ungdomsinflytande och delaktighet som något nytt när det har präglat fritidsverksamheten i Ale sedan slutet av 80-talet?
Hur är det möjligt att den personal som tidigare har stortrivts på sin arbetsplats och rosats för sitt arbete inte längre vill jobba kvar, dessutom anklagad för att inte vilja förändra sitt arbetssätt? Ett arbetssätt som de mer eller mindre alltid har praktiserat.
Hur är det möjligt att påstå att Festivalborg, ett av Ales mest stolta ungdomsevent, har saknat ett tydligt ungdomsfokus? Det har arrangerats av och för ungdomar sedan 2007. Hur är det möjligt att missa det?
När Kultur- och fritidsnämnden tog beslut om att den öppna fritidsverksamheten skulle ”byta” arbetssätt och tillämpa en metodik kallad KEKS var det således inget nytt. Delaktighet och ungdomsinflytande är redan en mycket gammal form för ungdomsarbetet i Ale. Således har jag svårt att tro på det som sägs om att fritidspersonalen skulle ha varit motståndare till KEKS. Det hänger inte ihop.
Däremot tror jag på sektorchef Eva Lejdbrandt när hon säger att hon inte förstod vidden av problematiken förrän det var försent. Och försent är det. En tidigare lojal, erfaren och mycket omtyckt personal bland ungdomarna har slutat. Verksamhetschefen är dessutom långtidssjukskriven, även det med koppling till personalkaoset.
Nu återstår bara att lära läxan och se till att ny personal får en bättre upplevelse.
