Öppna fönster, dörren på vid gavel och ändå så varmt att nattsömnen mest präglades av att torka svett ur pannan. Det kunde varit det bestående minnet från sommaren 2021, men istället är det polisskjutningen och ett stort antal ökade skottlossningar som etsat sig fast.
Larm om skottlossningar har blivit en del av den svenska vardagen. Så känns det i alla fall, men statistik visar att antalet skjutningar inte är fler i år än 2020. Det spelar mindre roll. Det är var skjutningarna äger rum och vilka som drabbas som berör oss. När polismannen Andreas Danman, blott 33 år, sköts till döds i tjänsten i Biskopsgården gav det signaler om ett helt nytt allvar. Gärningsmannen, en 17-åring som varit på fel kant under hela sin uppväxt, greps efter ett effektivt polisarbete. En månad senare arrangeras en hedersbegravning som engagerade landet i allmänhet och poliskåren i synnerhet. Christian Nylén, polischef i Kungälv-Ale, var den som samordnade polisens ceremoni. Ett tufft, men viktigt uppdrag.
Lika viktigt blir det nu att utvärdera och analysera Sveriges nya vardag med fokus på de öppna skjutningar som äger rum runtom i landet.
I sommar larmades polisen även till Nödinge, där boende hört flera återkommande skott. Flera polispatruller ryckte ut, men jakten på tekniska bevis förblev resultatlös. Vittnen som lokaltidningen har pratat med är dock övertygade. Det var någon som sköt. Med andra ord måste vi i Ale inse att våldet är närvarande även här.
Polisens uppgift är naturligtvis att jaga och fängsla gärningsmännen samt att begränsa (helst stoppa) vapenhandlarna. Parallellt med detta måste kommunerna i samarbete med polisen intensifiera det förebyggande arbetet. Jag vägrar tro att en 17-åring väljer att bli polismördare. Jag tror inte heller att de ungdomar som började skjuta i Flemingsberg i södra Stockholm, och bidrog till att två små barn skadades, lever sin dröm. De har sannolikt kommit snett, riktigt snett, tidigt i livet. Det är när detta sker, det allra första symptomet på att någon avviker från det normala, som insatserna måste göras. När en ung människa hittar sin trygghet på fel sida och börjar locka till sig kompisar läggs grunden för de kriminella gängens framtid. Det är den här rekryteringen som måste brytas. Om inte samhället lyckas med detta blir polisens uppdrag omöjligt framöver.
Att skjutningar som kostat en polisman livet och skottskadat oskyldiga barn är en konsekvens av ett misslyckat förebyggande arbete. Gärningsmännen är inte okända. De har också börjat i skolan och föräldrarna har sannolikt varit på barnavårdcentralen, kanske även hos socialtjänsten. Det finns tillfällen att tidigt upptäcka dessa individer som riskerar att hamna snett och då måste det finnas resurser att sätta in.
Nummer ett tror jag är att inse allvaret.
