I fredags presenterades innehållet i den politiska överenskommelsen om skolan i Ale. Det är tveklöst starten på något nytt, men någon revolution är det inte och skönt är väl det. Skolans eventuella framgångar bygger knappast på sensationer, snarare på de mest självklara grundstenarna såsom arbetsmiljö, att lärare och elever trivs på sin arbetsplats, att alla känner delaktighet och engagemang. Det är just till detta man nu vill hitta tillbaka i Ale. Därför har Allianspartierna och de rödgröna enats om att involvera 150 lärare och skolledare i ett omfattande förändringsarbete med fokus på bland annat goda pedagogiska exempel, lärarnas psykosociala arbetsmiljö, digitala lärresurser och en förbättrad resursfördelning. Gruppdiskussioner ska leda fram till åtgärdsförslag som sedan ställas samman i ett gemensamt dokument som kommer behandlas politiskt.
Med tanke på den uttalade inställningen lär det vara lika med politiskt självmord att inte gå skolan till mötes så länge satsningarna som föreslås är inom ramen för vad som är rimligt. Jag har en känsla av att den politiska ledningen oavsett sida av blocket numera är beredd att gå i princip hur långt som helst för att vända på skolans negativa resultatutveckling och det ligger mycket i vad båda kommunalråden Mikael Berglund (M) och Paula Örn (S) sa:
”Nu har vi testat det mesta och inte ens ett maktskifte har hjälpt. Vi måste vara långsiktiga och göra förändringar som överlever valnatten. Att ta det här initiativet och vara överens precis inför en intensiv valrörelse visar att vi menar allvar”.
Jag blir i alla fall stolt när vi i Ale försöker ta ansvar och angripa ett svårt problem tillsammans. Skolans bekymmer är djupt rotade, men att lösningen skulle vara särskilt avancerad vägrar jag tro. Kommunchef Björn Järbur talade på pressträffen om att öka tilliten i alla riktningar. Föräldrar måste få större förtroende för personalen i skolan, lärarna måste känna tillit för sin ledning och rektorerna behöver känna samma sak för de politiska besluten. En bättre tillit lägger grunden för förbättrade förutsättningar att höja resultatnivån i skolan. Kommunledningens slutsats är att pedagoger som mår bra medför att eleverna får en ökad lust att lära. Det är svårt att säga emot. Det som kan bli problematiskt är snarare att de åtgärder som främst kommer att önskas också har en prislapp. Överlever överenskommelsen och det politiska samarbetet även en sådan diskussion – ja, då har skolan definitivt en unik möjlighet att utvecklas. Om nyckeln visar sig vara ökad tillit behöver inte priset heller bli en knäckfråga. Det handlar mer om attityd och bemötande.
Vad som däremot skrämmer mig en aning är det totala ointresset att diskutera vad som gått snett historiskt. Ale var länge en kommun med skolor kända för sina goda resultat, men något hände? Vad? Jag vet att vi har skrivit om rekordmånga rektorsbyten. Varför är tiden på rektorsstolen så kortvarig i Ale? Hur mycket påverkar den faktorn resultatutvecklingen i våra skolor?
Ibland kan vi lära mycket av historien och det betyder inte att man vägrar blicka framåt.
