Personalomsättningen på chefer i Ale kommun beskrivs som tämligen normal. Det kanske stämmer i jämförelse mellan kommuner, men jag tänker ändå att kontinuitet måste vara en faktor som alla arbetsplatser ska sträva efter. Oavsett om det är en normal personalomsättning eller ej borde det vara högsta prioritet att med alla medel jobba för att behålla alla duktiga tjänstemän så länge det är möjligt. Beskedet att även Ales kommunchef Björn Järbur har lockats till att gå vidare blir signifikativt för hela situationen. I samma nummer kan vi läsa om att ekonomichef Helene Ramert går i pension och snart gör kommunikationschef Anne Kolni samma sak. Inom sektor samhällsbyggnad hinner vi knappt lära namnen innan de byts ut. Näringslivschef Pia Areblad lämnar i sommar och Kommunstyrelsens ordförande, Paula Örn (S), har redan deklarerat att hon inte står till förfogande efter valet i september. Allt tyder på att Ale snart står inför en total om- och nystart. Bra eller dåligt? Det går nog att finna argument för båda åsikterna.
Jag tycker ändå att det finns starka skäl för kommunledningen att tillsätta en utredning om varför tjänstemän väljer att sluta i Ale kommun. Det håller inte att enbart försvara sig med ”naturlig avgång” eller ”det är så arbetsmarknaden ser ut just nu, det är en enda stor lönekarusell”. I så fall skulle alla ha personalproblem just nu, men så är det inte. Allt handlar dessutom inte om lönen och om det är den enda parametern för den som väljer jobb är individen ändå inte värd att satsa på. Valet av arbetsplats och arbetsgivare baseras normalt på helt andra saker. Stimulerande och varierade arbetsuppgifter, arbetsmiljö, kollegor och ledarskap. Vidare är det idag avgörande att personal känner sig delaktig och att det finns möjlighet att påverka verksamheten. Att dessa parametrar är ordentligt på plats måste säkerställas. Om arbetsplatsen och arbetsgivaren lever upp till de krav som ställs inom berörda områden kommer färre överväga att sluta. Kronor och ören är inte allt. Det är min bestämda uppfattning.
Kommunchef Björn Järbur nämner också projekten ”Stolt omsorg” och ”I Ales skolor vill vi lära mer” som positiva erfarenheter från tiden i Ale. Det är satsningar som definitivt har ökat delaktigheten och säkert räddat många från att testa lyckan på annat håll. Därmed inte sagt att det är tillräckligt.
Fem år på den yttersta posten är en normal tidsperiod för en kommunchef. Det är varken kort eller långt och det går inte att beskylla Järbur för att fly. Det är ett utsatt jobb att ansvara för över 2000 anställda och en verksamhet som berör i princip alla kommuninvånare. Till och från blåser det rejält, telefonen går varm och mejlboxen svämmar över. Det är självklart att det finns en tidsbegränsning för hur länge man klarar den typen av jobb.
Björn Järbur har varit tydlig som ledare. Det har medfört att han har fått både vänner och ovänner. Det är priset du betalar när du inte går några omvägar, utan alltid försöker stå upp för din åsikt. Björn har gjort det ett antal gånger och jag har inget minne av att han någon gång vikt undan en konfrontation. Han har mött protesterande omsorgspersonal utanför kommunhuset, fackets kritik på öppna möten och Alvhemsbornas upprördhet över kommunens byggplaner. Björn menar ändå att detta inte påverkat hans beslut. Jobbet som sjukhusdirektör för NU-sjukvården var en mer attraktiv utmaning och fem år är trots allt en ganska lång tid, särskilt när det blåser.
