Då är vi framme i valveckan. Sanningens minut väntar alla hårt engagerade och de allra flesta ideellt arbetande politiska själar. Det har varit en kraftfull mobilisering den senaste veckan och den som trodde att ”ingen” brydde sig gick bet. Det har snackats politik i varje hörn och vi på redaktionen kan bara konstatera att årets valrörelse har varit mer aktiv än tidigare både när det gäller annonser och inlägg på debattsidorna. Spekulationerna är redan i full gång. Ale är ofta en spegel av riksdagen, om ändå något mer komplicerad då kommunfullmäktige är kryddat med två mindre lokala partier. Om det var svårt att bilda majoritet efter valet 2014 är det sannolikt bara en nyans av den komplicitet som kommer att uppstå den 10 september.
Det vi redan nu vet är att Ale får en ny ordförande i kommunstyrelsen. Paula Örn (S) höll i veckan sitt sista sammanträde med kommunstyrelsen och lämnar uppdraget efter en mandatperiod. Hon efterträdde Mikael Berglund (M) som har siktet inställt på att återta klubban. För att klara det kommer det sannolikt att krävas stöd från något av utbrytarpartierna Framtid i Ale och/eller Aledemokraterna. Det är inte ens säkert att det räcker. Det kan komma att behövas helt nya politiska koalitioner om de etablerade partierna står fast vid att minimera det som den 9:e september kan vara Sveriges största parti, Sverigedemokraterna. Det är inte längre en omöjlighet. Ponera att det blir så. SD gör ett succéval och blir riksdagens största parti. Är det då fortfarande rimligt att stå fast vid ståndpunkten att vägra samtala och samarbeta med Sverigedemokraterna? Det skulle i så fall innebära att övriga partier omyndigförklarar var fjärde svensk väljare…
Ytterst handlar detta om migration och flyktingfrågan där partierna står långt ifrån SD. Jag förstår att det är ett laddat ämne med totalt låsta positioner, men med tanke på det parlamentariska läget är det ändå värt att fundera över proportionerna som just denna fråga får i den samlade politiska bedömningen. Hade frågan istället gällt LSS så hade resonemanget sannolikt varit att; ”det här får vi prata om och hitta en väg fram, den frågan ska inte få äventyra vårt samarbete”. Men med Sverigedemokraterna som kan komma att bli landets största eller näst största enskilda parti tänker ingen ens prata…
Rent hypotetiskt är det samma sak som om jag skulle sluta prata med tre av mina anställda för att vi inte är överens i en av alla frågor vi diskuterar. Jag tror inte det är en hållbar strategi i längden. Om vi dessutom i alla andra sammanhang propagerar att vi ska vara öppna och prata med varandra blir det väldigt svårbegripligt om det inte ska gälla i politiken. En dialog mellan förtroendevalda i en folkligt vald församling är väl det minsta man kan begära. Att man sedan inte delar åsikt om allt är ju något helt annat, men att kategoriskt säga att vi vägrar samtala och samarbeta med dem känns faktiskt helt absurt.
Genom samtal och dialog är chansen att komma överens garanterat mycket större. Det handlar ju inte bara om SD, utan det finns ju också gamla politiska block som är hårt cementerade och som kanske måste lösas upp för att få till stånd en handlingskraftig regering i såväl landet som Ale. Då krävs det en dialog.
