I fredags gick det officiella startskottet för årets valrörelse. Nu matas vi med allehanda budskap i media, på ljusskyltar, i radio, tv, pendeltågen och i brevlådan såklart. Dörrknackarna har också hittat ut igen. Väljarna har nu fyra veckor på sig att reda ut vart partierna står och vilka de anser bäst kan representera dem i region, kommun och riksdag. Den nya trenden är rörlig bild. Partierna försöker kommunicera genom välregisserade filmer, flera av dem har en stort portion humor i sig. Det kan säkert uppfattas charmigt på sitt sätt, men jag måste ställa mig på de kritiska rösternas sida. Valet av regering, oavsett nivå, är betydligt viktigare än något man skojar med. Jag tycker det är helt fel väg, även om tanken inte är att försöka lura någon, snarare vinna popularitet. Det stör mig ändå att det har lagts mycket tid i tankesmedjan för att skapa dessa underfundiga filmer när väljarna förtjänar och förväntar sig att den politiska energin ska läggas på helt andra frågor. Hur kommer det vara att leva som handikappad i Sverige i framtiden? Vad skiljer partierna åt i assistansstödet? Hur ska vården lösa personalbehovet? Hur blir det att åldras hos moder Svea? Kan vi förvänta oss att avgångstiderna med SJ till huvudstaden fortfarande ligger i en tombola? Ska vi acceptera att utsatta människor sitter iskalla och frusna utanför matbutikerna? Är det så vårt samhälle ska fungera eller finns det idéer hos våra politiker att förändra vardagen?
Flera av frågorna finns det svar på, jag vet det, men vad jag vill understryka är att vi väljare behöver och kräver ett betydligt seriösare fokus än lustiga kortfilmer. Lägg resurserna på rätt saker och kommunicera svaren på de stora frågorna. Debatten om de stora samhällsfrågorna i Sverige, regionen och kommunen måste komma igång och väljarna måste granska namnen på listorna för att övertyga sig om att de som står där är kapabla att driva utvecklingen i rätt riktning. För mig är det viktigast att våra förtroendevalda är kloka och ansvarstagande, inte att de är lustiga på film. Det tramset går jag inte på.
Digitaliseringen gör vardagen snabbare och lättare, men det finns ett antal baksidor som måste genomlysas. Ivern att nå ekonomiska resultat går inte alltid hand i hand med vad som är mänskligt för de som behöver samhället bäst. En förvaltare (god man) skrev till mig i helgen om en absurd historia. Hans klient hade tappat sitt bankkort och behövde hjälp att få ut några hundralappar kontant. Det är ju allmänt känt att Sveriges ledande storbanker inte längre erbjuder den servicen, mer än på utvalda platser. Om inte banken kan hjälpa till med kontanter till den som är i nöd, vems ansvar är det då? Förvaltaren pekade på automaten på utsidan och menade att det borde vara möjligt för banken att lösa problemet där? Svaret var nej och lösningen blev istället transport till Kungälv för att få ut lite kontanter i väntan på ett nytt kort. Det är under all kritik. Vi måste kunna ställa större krav på våra miljardskördande storbanker. Eller ska vi bara acceptera att medmänskligheten bara gäller vissa aktörer i samhället. Vad händer när apoteken inte längre lämnar ut all nödvändig medicin, då de kanske inte längre anser att det är ekonomiskt försvarbart att tillgodose alla behov? Ska vi bara niga och le tillåtande då också? Ja, inget förvånar mig längre.
Skulle vi inte satsa på ett hållbart samhälle, medmänskligt och miljövänligt? Våra storbanker som alltid har skattebetalarnas beskydd och som i den senaste bankkrisen tacksamt tog emot cirka 65 miljarder i stöd från staten har all anledning att fila på sina värderingar och humanitära rutiner. Det borde vara självklart att som bank kunna hjälpa en person i behov av kontanter i väntan på ett bankkort. Inte minst för att balansera bilden av bankernas ständiga strävan efter att försäkra sig om miljarder i överskott till redan rika ägares stora förtjusning.
