Sensommarens första insändarsidor har dominerats av en debatt kring tiggeri. Ett sorgligt ämne, men ack så viktigt att diskutera. Dessvärre känner jag en risk att debatten blir väldigt svartvit, för eller emot tiggeri. Det är att förenkla, av större vikt är att diskutera dess orsaker. Varför har det spritt sig till vårt land, det har väl egentligen alltid funnits men varför är det nu mer vanligt förekommande även utanför storstäderna? Det är klart att vi ska sträva efter ett samhälle, där ingen ska behöva tigga. Samtidigt lever vi idag i ett mer öppet och gränslöst samhälle, varför Europas villkor och bekymmer även blir en del av vår vardag. Det går inte att förneka att vi rör oss betydligt friare över Europas gränser idag än för 30 år sedan. Skenar fattigdom och arbetslöshet i andra delar av Europa finns det alltid en överhängande risk att det både blir synligt här och påverkar oss såväl indirekt som direkt.
Radikala åsikter om att förbjuda tiggeri på allmänna platser hörs inte bara i Ale, utan även på många andra håll. Det skulle innebära att ordningsmakten plötsligt fick fullt upp med att avhysa och kanske gripa tiggare. Med tanke på att vi ofta diskuterar att polisens resurser är otillräckliga och att de sällan har tid att rycka ut när vi så önskar vore det naivt att tro att det skulle underlätta polisens vardag att belasta dem ytterligare. Snarare skulle en kriminalisering av tiggeri innebära en tidig julafton för övriga brottslingar. Låt kriminalvården jobba med den riktiga kriminaliteten.
Att polisen skulle kunna ha en roll i arbetet med att bekämpa tiggeriets utbredning tror jag däremot är korrekt, men då handlar det mer om att avsätta resurser till att gräva i de underliggande orsakerna till tiggeriet. Är det koppleri? Är det människor som utnyttjas mot sin vilja? Ja, det finns garanterat sådana exempel och den verksamheten är ju redan kriminaliserad varför det inte behövs någon ny lagstiftning för att komma åt delar av tiggeriet.
Jag vägrar tro att någon trivs med att sitta med muggen i handen. Det är en tragedi i sig och människor som drabbas av fattigdom ska vi självklart ha en handlingsplan för. Att det idag ser ut att få en större utbredning än tidigare medför att vi bör se över hur vi ska bemöta dessa människor. Det handlar inte om vad du och jag ska göra. Vi ska nog fortsätta vara restriktiva och hålla i slantarna, då det inte är någon långsiktig lösning för någon att sitta med muggen utanför Ica-butiken. Det krävs större insatser och dem måste det offentliga systemet stå för. En ny lagstiftning är knappast lösningen, däremot handlingskraft, resurser och nya idéer.
