ÄLVÄNGEN. När Mikael Borgström och Linda Blomnell går till jobbet så har de ingen aning om vad de kommer att få för uppdrag. De kör ambulansen i Älvängen och är många gånger skillnaden mellan liv och död.
– Vissa bilder blir man aldrig av med, säger Mikael Borgström.
Klockan är sju på morgonen och på ambulansstationen i Älvängen kopplar ambulanssjukvårdaren Mikael Borgström och ambulanssjuksköterskan Linda Blomnell upp sig på teams för att stämma av nattens händelser med de andra stationerna. Duon har precis påbörjat ett 12-timmars pass och är redo på att när som helst rycka ut.
Efter det korta mötet häller Mikael upp en kopp kaffe och berättar om hur slumpen banade väg för hans yrkeskarriär.
– Jag ville bli brandman egentligen, men förr var man tvungen att vara ambulanssjukvårdare för att kunna jobba på Räddningstjänsten i Göteborg. De jobbade med både och på den tiden, så är det inte längre. Men nu har jag arbetat inom ambulansen i 24 år, berättar han.
Plötsligt inkommer ett larm. Det är en äldre man som upplever yrsel och verkar ha svårt att stå upp.
– Yrsel är ganska vanligt och det kan vara svårt att sätta fingret på vad det beror på. Den kan vara godartad, men det kan också vara allvarligt, säger Mikael och dundrar in i ambulansen tillsammans med Linda.
Lokaltidningen följer med. I ambulansen finns förutom all möjlig vårdutrustning även kommunikationsmöjligheter med färjor och brovakt i Trollhättan, så att inte en broöppning fördröjer tiden när liv står på spel. Ambulansföraren har även möjlighet att styra om rödljusen. Det är dock inte aktuellt nu, larmet har inte en såpass hög prioriteringsgrad.
– När ett larm har prioritet 1 betyder det att patientens tillstånd är livshotande och därmed trängande. Då är det blåljus som gäller och då är det befogat att gör avsteg från de flesta trafikregler, förklarar Mikael.
Väl framme i mannens bostad genomför kollegorna ett antal tester på patienten innan ett beslut tas om att han nog ska följa med in till Kungälvs sjukhus. Vi hoppar in i bilen igen – mannen verkar glad och tacksam.
– Vi genomförde en grov neurologisk undersökning, tog ett EKG och undersökte blodtryck, puls, syresättning i blodet och blodsocker. Nu tar vi honom till Kungälv för ytterligare tester, säger Mikael.
Inne på akuten i Kungälv är det fullt drag, ändå beskrivs det av överläkaren på plats som en ”ovanligt lugn dag”. Bara inom loppet av några minuter rullas flera patienter in på bår, orsaken verkar ha varit en trafikolycka.
Innan Mikael och Linda ens hunnit lämna sjukhuset får de ett nytt larm.
– Det är så här det brukar vara, säger dem nästan i kör och rör sig ut mot bilen som står parkerad utanför akuten.
Larmet gäller en äldre kvinna som inte verkar må så bra. Hennes make har ringt vårdcentralen, som i sin tur hänvisats till 112. På några minuter är ambulansen framme. Kollegorna genomför tester på kvinnan, som är äldre och skör, men det verkar lyckligtvis inte vara något allvarligt.
Hon behöver inte följa med till sjukhuset och efter att de pratat en stund med paret är stämningen lugnare. Mannens oro har lagt sig och han uttrycker flera gånger hur tacksam han är.
– Om man ska jobba med det här måste man tycka om äldre människor. Annars blir det tufft, säger Mikael när vi åter hoppar in i ambulansen.
Både han och Linda är socialt begåvade, något som onekligen verkar vara fördelaktigt i ett yrke som på många sätt handlar om att hantera alla möjliga människor – i alla typer av tillstånd. Allt från gamla och sköra – till föräldrar som håller på att förlora ett barn.
– Om man vill jobba inom vården så anser jag att en klar fördel med vårt jobb är att man får jobba med allt. Alla åldrar och alla möjliga åkommor, säger Mikael samtidigt som han rattar ambulansen tillbaka mot stationen i Älvängen.
Hur har jobbet påverkat er som människor?
– När jag är med om tragiska händelser så kan jag verkligen känna mig mer tacksam för det jag har och att jag är frisk, säger Linda och Mikael håller med.
– Men vissa bilder blir man aldrig av med. Vissa saker hade man kunnat vara utan, om man säger så. Samtidigt föder det med sig att man är tacksam för mycket annat, säger han.
Samtidigt som de får vara med om många tragiska livsöden, så får de även bevittna solskenshistorier.
– För ett par år sedan var det en man som fick ett hjärtstopp precis när vi kom fram till honom. Vi defibrillerade två gånger och gav honom lite läkemedel innan vi körde direkt till sjukhuset. Han klarade sig, berättar Mikael och fortsätter:
– Sedan har vi haft några förlossningar genom åren. Det är ju inget sjukdomstillfälle, men det är såklart en extra krydda.
Tillbaka på stationen är det dags för lunch. Måltiden hinner knappt ätas upp innan stationen får ett allvarligt larm om att ett barn i Västerlanda har satt i halsen och har svårt att andas. När ambulansen nått Lödöse får Mikael och Linda det underbara beskedet att problemet är löst. Barnet mår åter bra, blåljusen kan slås av och kollegorna kan återvända till stationen.
Redan samma eftermiddag är det dags igen. Denna gången är det ett barn som krampar. På väg till olycksplatsen får Mikael och Linda höra att kramperna ska ha övergått till ett hjärtstopp. Pådraget på platsen är stort och väl framme ger kollegorna barnet medicin som lättar upp kramperna. Barnet sövs ned i ambulansen och färdas med helikopter till sjukhus.
Tack vare hjälpen på plats klarade sig barnet och efter en stunds sjukhusvistelse kunde det lilla livet återvända hem till sin familj. Denna dagen fick livsödena ett lyckligt slut.
