Det är numera en speciell känsla som infinner sig när man är på resande fot. Rekommendationer och restriktioner påminner dig ständigt om pandemins allvar. Det känns både bra och tryggt att informationen är tydlig. Andra tycker att det är överdrivet och bara förstärker rädslan som nästan förlamat landet. Personligen räds jag mer av att kliva in på Sveriges näst största flygplats, Landvetter, när den är mer eller mindre folktom… Det blir snudd på kusligt när de som trots allt står i kön till flygplanet bär munskydd – och i vissa fall gasmask. Det är då man blir riktigt rädd.
Nu är ändå frågan hur långt dessa krav räcker när människans förmåga att agera logiskt ändå brister på många håll. Du uppmanas hålla avstånd i gaten till planet, men hamnar ändå i rygg på den framför när passagerarna släpps ombord. Om inte förr så blir kaoset totalt när planet landat och alla per automatik reser sig upp samtidigt för att ta ner väskan. Avståndsrekommendationen är överlag svår att efterleva på ett flygplan. Hamnar du i mitten sitter du axel mot axel med en person på vardera sida. Det vet man ju innan så har man respekt för detta kan inte flyget vara ett lämpligt alternativ. Då vill jag mena att det är bättre att avstå än att kliva ombord med gasmask.
Jag är också av åsikten att livet måste rulla vidare, men jag rekommenderar starkt de som är särskilt rädda eller utsatta att undvika flyget. Oavsett uppmaningar är det ofrånkomligt att komma i fysisk kontakt med andra under en flygresa. Det skulle möjligen vara om alla valde att resa med gasmask… Fast den typen av resor hade jag själv valt att undvika.
Tanken med alla restriktioner och rekommendationer är att bidra till en minskad smitta och en ökad trygghet. Det är möjligt att munskydd bidrar till det, men jag är helt övertygad om att de också förstärker oroskänslan. Samma sak kan hända när ordningsvakter nu ska bli en del av vardagen på våra pendelstationer. Först en känsla av trygghet och sen vid närmare eftertanke en viss oro över en samhällsutveckling vi inte vill vara en del av. Allt är så dubbelt. Kanske handlar allt om en verklighet vi saknar så oerhört mycket. Den då vi for jorden runt utan munskydd och det närmaste en uniformerad person på tågstationen var konduktören själv.
