ALE. Det råder brist på lokförare i Sverige. Av den anledningen hoppade lokaltidningen in i Alependelns förarhytt och följde med Filip Röjland under ett arbetspass för att få en inblick i hur det är att ta ett tåg från punkt a till b.
Filip Röjland, 30, arbetar som lokförare och kör bland annat Alependeln. Det pendeltåg som dagligen transporterar resenärer mellan Göteborg och Älvängen. Yrket som lokförare har han haft sedan fem år tillbaka.
– Men på järnvägen är fem år inte så mycket om man jämför med många kollegor, förklarar Filip.
Att många av hans kollegor är äldre är också en av anledningarna till att behovet av nya lokförare är så stort.
– Branschen skriker efter nya förare. Det beror nog till stor del på att många ska gå i pension snart.
Han berättar att han själv halkade in på yrket av ”en slump”. Som 25-åring lämnade han det tidigare jobbet på lagret för en ettårig utbildning på yrkeshögskolan. Han blev lokförare och sedan dess har han inte ångrat sig.
– Det är ett väldigt bra jobb på många sätt. Man får en tidsplan för dagen, men man känner sig väldigt fri.
Lokaltidningen följde med honom under ett arbetspass. Vi hoppar på i Älvängen, med siktet inställt på Göteborgs centralstation. Framme i förarhytten gör sig Filip redo för avgång.
Blir det inte ensamt här i hytten?
– Tågvärdarna är sociala och kommer fram och pratar lite ibland. Visst, till viss del är det lite ensamt men jag har inte så ont av det.
Han styr tåget genom två spakar. En för pådrag (gas) och en för broms. Istället för att, som i en bil, ha foten på gaspedalen – vilar han fötterna mot en stång. Eller mer exakt, ”ett död mans grepp”.
– Jag håller foten här hela tiden och lägger en viss tyngd på greppet. Skulle jag släppa foten så piper det och efter några sekunder kickar nödbromsen in automatiskt. Det är ifall föraren skulle förlora medvetandet på något sätt, då bromsas tåget in automatiskt, förklarar han och fortsätter:
– Allt på järnvägen är uppbyggt kring säkerhet. Likaså är det med hastigheten.
Tåget Filip kör, Alependeln, har en takhastighet på 140 km/h. Skulle han mot förmodan köra snabbare än så, piper det till och ignorerar föraren pipet griper säkerhetssystemet in. Trots säkerhetsåtgärderna, är förarna begränsade när det kommer till vilka faror de har möjlighet att undvika. Ett tåg som dundrar fram har sin bromssträcka.
– Det tar några hundra meter innan man står helt still, förklarar han och fortsätter:
– Mitt ansvar är att ta tåget från a till b, göra det på ett säkert sätt och hålla uppsikt. Om det är någonting på spåret så ska jag ha sett det i tid och om det går att stanna ska jag göra det.
Är det vanligt att ni lokförare får se hemska saker?
– Jag har själv inte varit med om att jag kört på en människa. Däremot har det varit nära någon gång, men då har jag hunnit stanna. Men det är tyvärr ganska vanligt, även om det inte händer hela tiden, så händer det, berättar han och lägger till:
– Företaget har rutiner på plats, så man blir omhändertagen om något sådant skulle hända.
Om du skulle köra på ett rådjur, märker passagerarna av det då?
– Ja det kan hända att det skramlar lite under tåget. Jag har kört på några rådjur och det finns även rutiner för det. Man försöker såklart undvika djuret men det är inte som att vi stannar tåget. Även vid sådan händelser finns det givetvis rutiner.
